Du reser dig ståtligt från hav till land med havsguden till hjärta.
Med spröda vingar håller du upp de trötta själar som ängsligt glider från torg till torg.
Du besvarar våra fängslade glädjetjut med sång från de vita och de grå
men ovissheten hejdar oss från att ge tillbaka.

När våra inre barn vill slita sig loss dras vi till ditt palats av oändliga lekar
och tar den tankspridda hjärnan över drar vi oss till fälten av de färgglada.
På natten sveper du in oss med lakan av ljus
och det är vi som väljer ifall vi vill sova eller dansa i dem.

Dina slitna fasader omfamnar folk från fjärran, genom himmel och hav.
Lövens färgskifte präglar din storhet
ända tills dem klär av sig
och tillåter frosten bita i deras sköra hud.

Trots att du är definitionen av perfekt i ett lexikon.
Är du inte det.
För skott dem dödar,
fattiga de tigger,
bränder dem sprids
och kärleken den spricker.

Så innan du säger att du vet,
att du är en del av ett kosmetiskt hav av det lika, det olika och de andra.
Titta igen.

För på klottret står det ju ändå:
Inget … ris … här
Sverige, Sverige, Sverige demokraterna
Som i alla filmer börjar det gott, sedan så kommer kraschen
men låt oss klättra, högre än förut.
För Göteborg du förtjänar ett lyckligt slut.