“Jag kan inte stå upp längre, mina ben är borta”
“Jag ser dina ben”
“Men benen inuti benen”



Jag minns när Lindgrens häst sjönk till botten
och vi låg i en säng, torra
men du grät

och dessa dagar minns jag sådana ljud.

Sedan såg vi egna hästar,
kanske var vi hästar
(kanske var detta en dröm) –

och en häst var svart och en vit, för att sådan färg är enkel att måla med.

“Säg gräset att du älskar det, så säger jag dig vad du känner”
“Men jag kan tänka själv”
“Inte utan dina ben, om de fortfarande är borta”
Jag såg dem inte just då.

En häst var svart och en vit, för att sådan färg saknar liv.


Vi närmade oss långsamt.
De kan känna
en stirrande blick.

(vi blundade i slutet)

(Jag har aldrig älskat dig
mer
men jag har ingen tillåtelse.)

Vi skulle skära upp hästarna, finna liv, men jag stoppade dig:
“De andas ju.”
“Men inte fullt ut. Scarlett,
har du inte sett
vad jag lämnade i dig?”

Och jag som såg blodet böjde mig ner, bad gräset om ursäkt och skapade en ny färg, nya ord
för två.

(men blodet inuti mig blev inte renare för allt det här)

“Jag tror att jag är besmittad.”
“Jag tror att du har överlevt nu.”

Jag tror att jag har växt tillsammans med gräset.


“Nu andas de inte längre.”
“Vi kan ha gjort fel. Vi kan aldrig
veta

men du måste släppa det också.”
“Gud –”
“Det är inte Gud idag, inte just här. Och jag kommer aldrig att tro
att du har sett
mer liv.”

(jag har aldrig sett mer död, heller)

“I den där högen ska vi bygga vårt bo
och vi kommer aldrig mer att se
ett ont ord.”
“För att vi inte behöver dem?”
“För att vi var dem, Scarlett. Men nu är vi

bara strån.”

Röda strån. Glöm aldrig det: att de är röda.


“Jag är bara en röst i ditt huvud.”
“Jag trodde att du var Gud.”
“Jag trodde att du skulle växa inom dig själv, men du är fortfarande ett markdjur.”
“Men gräset –”
“Bygg ditt bo nu.”

Jag gräver, tittar inte på det röda: men känner att det börjar bli brunt nu.


(och lukten har sitt eget språk)