Att veta hur är det känsligaste utav
alla mina ändlösa kapitel

det svåraste. Likt nu. Valen.

äpplet, sagorna där hemma är ju
trösten mitt i mullrandet av alla
värdsliga beslut.

ensamtiden den vi bröt oss ur
ljuden byggandet och plötsligt
har en framtid stakats ut,


det är då hon fräser talar ut till
vilken nytta krävs ett gensvar
något extra

allting faller allt blir mörker


världens larm har slagit ut i
starkt röda blomster synes
ingen himmel inga stränder


allt är slagfält, dimma och hon
hittar inte ut.