Hur hamnade jag här? Det är väl en fråga vi alla ställer oss någon gång emellanåt, när vi hamnar i situationer som vi aldrig hade trott oss kunna hamna. Men hur ofta menar vi det bokstavligt talat?

Tänk dig till exempel att du är en blyg och tillbakadragen person som på hemväg från ditt arbete råkar gå förbi någon som just drabbas av hjärtinfarkt och faller ihop på trottoaren fem meter framför dig. Självklart skulle du då, för att slippa få allas ögon på dig, kunna vända om och ta en annan väg hem, även om det skulle innebära att du fick gå ett kvarter extra. Men nu faller det sig inte bättre än att du just dagen innan har genomlidit en påtvingad endagskurs i hjärt-lungräddning på jobbet, en kurs du inte kunnat undvika eftersom fackklubben på din arbetsplats är synnerligen aktiv och har fått igenom att alla på arbetsplatsen ska gå denna kurs. Så när nu den här människan faller ihop där med alla tydliga tecken på hjärtinfarkt, tar någon slags autopilot över din kropp och styr dina steg rakt mot det stannande hjärtat. Och eftersom du vet exakt vad du ska göra, det var ju inte ens ett dygn sedan du avslutade kursen så om du inte drabbats av minnesförlust (vi återkommer till sådana) kan du inte ens med bästa vilja i världen ha glömt det än, så gör du allt rätt vilket får till följd att det stannade hjärtat hackar igång efter dina målmedvetna påtryckningar och den blåaktiga munnen börjar kippa efter andan genom dina enträgna inblåsningar. Och innan du vet ordet av blir du intervjuad av lokaltidningens flåshurtiga och tonårsfinniga reporter som just gör sin första dag på detta spännande jobb som kommer att leda in honom på en lång bana av frilansjobb, vaknätter vid tröstlösa textmassor som ska formas om till artiklar av något så när läsvärde vilket kommer att rendera i tilltagande sömnproblem som han sedermera ska komma att hantera med hjälp av billigt vin och därför sluta sina dagar på torken i Johannelund. Men om detta vet varken du eller han själv något i denna stund och han intervjuar sig alldeles manisk om din hjältemodiga bedrift medan ambulansens blåsljus blinkar bort på vägen och folksamlingen sakta skingras. Och nästa morgon när du slår upp din lokala nyhetsavisa är det första du får se din egen nuna med läppstiftet från ditt räddningsobjekt utsmetat kring din mun, svetten lackande i pannan och ögonen stirrande förvirrat snett uppåt höger, eftersom den flåshurtige var ungefär en halvmeter längre än du och stod placerad aningen snett framför dig för att fotografen skulle kunna knäppa en bild där bara du syns. Då är det inte konstigt om du tänker; Hur hamnade jag här?

Eller om du, trött och skumögd, efter en annan dag på jobbet råkar sätta dig på fel buss och somnar innan du märker ditt misstag och sedan väcks av chauffören som talar om att ni nått ändhållplatsen och du måste kliva av och du gör så och upptäcker att du inte bara åkt för långt utan också åt fel håll. Då faller det sig ganska naturligt att utbrista; Hur hamnade jag här?
Det skulle vara lätt att räkna upp ett flertal tillfällen till, då den kommentaren skulle vara adekvat att ta till, men det behöver jag knappast eftersom min poäng nu har framgått tydligt nog. Det finns dock en gemensam nämnare för de flesta av dessa tillfällen då man undslipper sig denna kommentar och det är att man inte menar den bokstavligen. Alltså, man vet egentligen hur man hamnade där man befinner sig då kommentaren uttalas eller tänks.
Nämligen som i exempel ett, man promenerade dit och i exempel två, man tog bussen dit. Men den här gången, som jag tänker berätta om här, menade jag det verkligen bokstavligt talat.

Hur hamnade jag här? Irrationellt nog var det min första medvetna tanke fast det hade varit mera logiskt eller åtminstone kronologiskt konsekvent att fråga mig Var är jag? För när jag slog upp ögonen, som kändes som om jag sovit med ansiktet neråt i en sandlåda, hade jag verkligen ingen aning om var jag befann mig. Ganska omedelbart kunde jag dock identifiera platsens karaktär genom att ur grodperspektiv blicka upp mot ett bajsbrunt handfat och sekunden därpå bli varse att den tillhörande toalettstolens golvfotsdel befann sig ungefär i mitt solar plexus eftersom jag låg i fosterställning på golvet i skedställning med toan. Toan hade inte bara hade samma nyans som handfatet utan tycktes överstänkt med en mörkt rostbrun färg, som om någon skvätt en välladdad målarpensel vilt omkring sig med särskilt fokus på toastolen. Färgen hade ännu inte torkat och jag insåg att den antagligen hade stänkt även över mig, det verkade oundvikligt med tanke på min position. Så jag började resa mig, för att få en överblick av läget och snarast möjligt ta mig därifrån. Oavsett hur jag hamnat där, var det inget ställe jag ville vara kvar på längre än nödvändigt.

När jag började lirka mig ur skedomfamningen kände jag att något låg pressat mot min rygg, något tungt som hindrade mig från att flytta mig bakåt. I stället bökade jag mig halvvägs runt för att se vad det var för något. När jag vänt så pass på min kropp att jag kunde vrida huvudet åt det hållet fann jag mig stirrande rakt in i ett vidöppet, väldigt blått öga. Det satt i vad jag med fasa identifierade som resterna av ett väldigt vitt ansikte som förmodligen för inte alls längesedan hade haft både ett öga till, mun, näsa och allt det andra som hör ett ansikte till. Men nu var det en enda sörja av beståndsdelar jag vägrade begripa vad det var och dessutom täckt av den där rödbruna färgen, som jag i detta ögonblick förstod var blod. Med ett kvävt skrik av ren fasa ryggade jag bakåt och försökte ställa mig upp för att komma så långt ifrån den fruktansvärda synen som möjligt och hade totalt glömt att där fanns ett handfat. Det blev jag varse när mitt bakhuvud small rakt in i det och jag för några ögonblick såg stjärnor, vilket i och för sig var en mera angenäm syn än det där före detta ansiktet. Fristen med stjärneljus var dock snabbt överstånden och med huvudet dunkande av bulan som höll på att utvecklas stirrade jag på liket. För det var ett helt lik, inte bara ett blodigt ansikte, som låg där. Reflexmässigt ville jag undvika att titta på det men kunde inte undgå att se att det hade varit en man, normalbyggd och klädd i jeans och kavaj, som även den fått redigt med rödfärg på sig. För att komma ut därifrån skulle jag bli tvungen att sträcka mig över liket och öppna dörren, sedan kliva över det och ut till vad det nu var som väntade utanför denna okända toalett.

När min chockade puls hade lugnat sig en aning, ålade jag mig uppåt till stående ställning och drabbades av ännu en chock när jag mötte min egen bild i den delvis blodstänkta och väldigt smutsiga spegeln och min nästa fråga blev: vem är det? Ansiktet som jag såg i spegeln var mig fullkomligt främmande. Det skulle ha kunnat tillhöra vem som helst som jag råkade passera på gatan utan att lägga märke till, det var den typen av ansikte. Ett allmänt ansikte, utan särskilda kännetecken om man inte räknade in blodstänken som såg ut som ett svårartat utbrott av mässlingen. Jag kände med händerna, även de såg helt främmande ut utan något, över detta okända ansikte som om beröringen skulle väcka något minne till liv. Det enda det väckte var en tilltagande panik som bottnade i denna absurda och makabra situation och jag kände att jag, vem jag nu än råkade vara, måste ut härifrån innan jag fick en panikattack och började skrika eller sparka omkring mig och därmed förmodligen dra till mig uppmärksamhet från omgivningen. Och oavsett vilken den var, insåg jag att det vore mycket oklokt att dra blickar till sig i en så här penibel situation. Det enda vettiga, tycktes det mig, var att försvinna härifrån så diskret som möjligt och sedan lägga så mycket avstånd jag kunde mellan mig och den här platsen. Först därefter skulle jag börja ägna tankemöda åt resten av problematiken eftersom jag anade att det annars skulle ta så mycken energi från mig att jag kanske helt enkelt skulle kollapsa innan jag hunnit ta mig härifrån.
När jag sträckte mig över liket och tog tag i handtaget för att öppna slog det mig att det nog inte skulle skada om jag tvättade bort åtminstone det mesta av mässlingen innan jag klev ut bland folk. Jag tog nämligen för givet att det skulle finnas folk utanför den här toaletten. Det är lustigt egentligen, hur många förutfattade meningar man har om hur saker och ting ska vara och se ut även om hela ens situation är obegriplig och främmande, ja, till och med man själv är en främling! Så jag böjde mig över det solkiga handfatet och vred på kranen. Det fanns inga handdukar så jag torkade mig på det sträva toalettpapperet och kastade det i holken. Sedan fick jag syn på min tröja, en gråmelerad collegetröja som hade fått en hel del blodstänk framtill. Att det skulle vara omöjligt att få bort förstod jag ju, så jag tog av mig den, krängde den ut och in och tog på den igen. Vissa av fläckarna kunde anas även på den här sidan, men inte alls så iögonenfallande nu. Då var jag klar att möta omvärlden.

Jag tog åter tag i dörrens handtag och upptäckte att den var låst. Inte så konstigt med tanke på rummets beskaffenhet. Men även efter att jag låst upp gick den inte att öppna, vilket bragte mig ur fattningen för en sekund eller två tills jag förstod att den öppnades inåt och där låg ju ett tämligen omfångsrikt dörrstopp i vägen. För att få upp dörren tillräckligt mycket så att jag skulle kunna klämma mig ut, var jag tvungen att gå i närkamp med liket. Tanken kändes motbjudande men eftersom den där kollapsen var mitt enda alternativ hade jag egentligen inget att välja på. Jag drog ett djupt andetag, blundade en sekund och samlade mig inför uppgiften. Sedan böjde jag mig över liket, lirkade in mina armar under dess armhålor och med en enorm kraftansträngning lyckades jag få upp det i en mera sittande ställning och så fort jag släppte taget rasade överkroppen ner över toastolskanten. Sedan var jag tvungen att veckla ihop benen och det såg ut som om liket satt och hängde över toan så som man gör om man är magsjuk, eller bakfull. Ingen hedrande ställning för den stackars mannen, men det var inget jag hann sörja över. Nu fanns det så pass mycket svängutrymme för dörren att jag med möda kunde klämma mig ut från mitt obehagliga fängelse med den ännu obehagligare cellkamraten.

Så fort jag kommit utanför toadörren rätade jag på mig och såg mig omkring. Jag stod i en korridor och kunde höra sorlet av röster från ena änden av den. Av det drog jag slutsatsen att det här var en restaurang eller liknande där folk samlas och sorlar i samspråk. Jag började gå mot sorlet medan jag försökte se så obekymrad och vanlig ut som möjligt, för att inte väcka någon uppmärksamhet. Min tanke var ju att obemärkt ta mig härifrån och det hade kanske lyckats om jag inte varit så koncentrerad på att verka vanlig att jag inte uppmärksammade att en annan dörr, just framför mig i korridoren, höll på att öppnas. Men istället traskade jag rätt in i dörren och mannen som just klev ut framför mig hojtade förskräckt till och skulle prompt hjälpa mig upp på benen igen. Jag försökte avvärja hans stöd men det var lönlöst, han fortsatte ursäktande att dra i mig för att jag skulle komma på benen och även när jag stod upp verkade han ovillig att släppa taget om min arm. Till slut ryckte jag åt mig armen och mumlade ett tack innan jag skyndade därifrån. Jag kom ut i en salong full med folk som satt och åt och servitörer som kilade omkring mellan borden. Doften av mat hovrade i luften tillsammans med det redan nämnda sorlet. Jag såg mig omkring för att lokalisera utgången, det var akut att komma härifrån nu, inte enbart för att jag inte ville bli sedd i närheten av liket utan också för att matdofterna fick min mage att vända sig och det kändes som att risken för ofrivillig uppkastning var överhängande. Det blev inte bättre när jag tänkte på liket, hängande över toastolen som om han just var sysselsatt med just detta. I samma stund som jag äntligen fick syn på dörren ut och började gå mot den hördes ett högt och genomskärande skrik från korridoren med toaletterna. Jag behövde inte fundera över orsaken till skriket, någon hade naturligtvis fått syn på liket där inne, så nu behövde jag definitivt komma härifrån. I min iver att nå dörren råkade jag i trängseln fastna med handen i något när jag passerade ett av borden och innan jag förstod vad som hänt högg en grov hand tag i min intrasslade arm och röt åt mig att låta bli hans flickväns väska. Jag hade fastnat i en väskrem som hängt löst ut från stolens ryggstöd. Jag försökte så lugnt som möjligt förklara att det inte varit min mening att sno väskan. Till slut var det hans flickvän som fick säga åt sin överbeskyddande vän att det nog var som jag sa, ett misstag. Hon och jag utväxlade blickar av samförstånd och jag kunde äntligen skynda vidare mot dörren. Till min hjälp kom nog säkerligen även det faktum att intermezzot med väskan inträffade samtidigt som det där med liket blev upptäckt, eftersom allas uppmärksamhet drogs mot toaletterna, så även väskkvinnans och hennes hetlevrade väns.

Gatan utanför var relativt stor och livligt trafikerad. Bilar for hit och dit, folk jäktade förbi åt alla håll och jag kunde utan problem försvinna i mängden. Eftersom jag inte visste var jag befann mig (eller vem jag var, för den delen!) var det mig egalt åt vilket håll jag gick så jag gick på måfå åt höger. När jag hunnit några hundra meter längs trottoaren hörde jag sireners tjut närma sig och strax kom en polisbil med en ambulans hack i häl farande och stannade på tvären framför restaurangen jag just lämnat. Så fort hade det alltså gått att tillkalla dem, tänkte jag och var glad att jag hunnit därifrån. Antagligen skulle de förhöra alla som befann sig i lokalen och hur hade det sett ut, i deras ögon, om de fått fatt i mig? Det skulle ha blivit mycket svårt att förklara blodstänken på mig och ännu svårare att lämna mina personuppgifter. Vilket fick mig att återvända till det faktum att vem jag än var måste jag av någon anledning ha drabbats av en massiv och total minnesförlust. Hur skulle jag ta reda på min identitet? Det kändes som en logisk startpunkt, tyckte jag, att ta reda på det, för att sedan nysta vidare i varför jag befunnit mig på den där toaletten tillsammans med den döde mannen.