jag tänker på din helhet
som något
lite mer komplext
och på ett kalt badrumsgolv där
bristen på möblering fortfarande skapar ekon
av mina hulkanden
som konstrast till solkatterna längs
väggarna
vänder sig allt inuti ut
som alltid vid den här tiden

med min ryggtavla mot ditt bröst, vi båda utan kläder,
saltvatten mot min axel
och jag känner din förtvivlan;
"jag önskar att du släppte in mig"
men ändå
kan jag bara vända mig ifrån din andedräkt
lätt svepande längs
nacken
hårresande pustar av sorg
för att jag aldrig kan släppa in
någon
inte ens dig och kanske knappt mig själv

så jag delar upp din figur till tusen
små beståndsdelar som
alla
skapar din perfekthet,
(så obetydlig för mig)

så jag målar, alla dina vener och artärer
och pumpande blodsband
som skapar helheten
du andas
i blått och rött framför mig
som ett fotografi
kanske för att minnas eller bara för att känna

"en vilja av att vara allt
för den ditt bröst agerar tavla
men hon
kan inte släppa in någon som är
lite minde henne själv"

det är därför jag vänder mig
osäker på vad som är för dig
för mig och vad
jag helt enkelt ger upp

hur perfekt behöver perfekt vara
innan jag kan släppa in dig igen
som den gången, i juni,
då vi tappade oss själva för varandra