I tjärnen där, är dimman tät
Vid skogens älva står
ett gossebarn med kinden slät
som viskar hur jag mår

Viskar hårt det han ser
med obarmhärtig ton
Se, älvorna blir fler och fler
som omger pojkens tron

"Du står i annan skepnad
än den jag en gång var.
Nu slår det mig med häpnad
att just ingenting finns kvar"

Ur tvekan föds så hjärtesorg
när jag ser att han är jag!
Av drömmen lagd i flätad korg
finns kvar en sarkofag

Så följer jag hans livsljus
där jag nu i skimmer står
I vårdagg bunden humlas sus
då jag med älvor följe slår