Bluestanken
lyfter konsten
i symbiotisk triumf
ur sitt öppna sår
människor förenas åter i
helandets milda innanförskap
bluesen bygger skepp av
ofullgångna harmonier
sneglar toner
ur fjärran topografi

transcendensens storsegel i trasor
sönderslitna av det vilda ljuset
öppnar upp det oväntat gemensamma
öppnar ingång gång på sång
blues är ingen tanke
den är konstens vagga
ända från sin allra första sång

till underjordens himmel
leder vänstra handens väg
strupens sång som åt
tillitens frihetsdans ger hals
låna mig ditt ord
jag sjunger vadsomhelst
släpper mina sinnen och
flyger med de vilda orden
som lutar in mot oss

bilderna är själens vingar
allas egendom och ingens
alla som vill växande har
en annan form av kärlek
en helt annan form av blues

kulturens allmänning är också blues
kärlekens möjlighet ger näring
åt vår omöjligt löjliga längtan
som öppnar möjlighetens plats

men tänk efter hör ni blues är inte bara
himmelska gospelharmonier
över sprucket ståltrådskomp
tåg av röster genom natten
pannlampa av saknat ljus

snedsteget den tappade penseln
som glittrar mot en stålgrå vägg
flippat solo på tvärs mot traditionen
uppror och kritik/ händerna som lyfter
oss vidare genom varandra och radiomusiken
den är också lån och stöld av traditioner
lapptäcken av arvegods och återvända minnen
grioter som skriver surrealistisk poesi
hip hopare i Algeriet och
magisk realism i cykelstallet

litteraturens ickeplatser
klisterlappar toaklotter
det oväntade mötet
mellan barnet inom dig
och den kvävande kapitalismen

det eftertänksamma andetaget
ger rytmen åt din oro och en
biblisk metafor med skuggan av kajal
säger plötsligt mer än vad du hör
sätter sig i kroppen/stillsamt subliminal

synkoper rullar över
gammal syntaxklaviatur
Ja själva skapargrejen
är det som lyfter sig
och kanske är det så att löpning
också är en form av blues

Blues är från en tyst planet/som sjunger för sig själv