Vi satt där, i det mörka och hon kämpade och svalde för att inte gråta allt för mycket. Hon pratade nyss med sin pappa i telefon, han brydde sig inte om henne. Ögonen var så fyllda att dom svämmade över lite grann. Min hand flyttades till hennes axel och hon kastade sig i min famn och jag drog henne till mig och hon flämtade och grät. Och vi satt där, klockan var tjugotre nånting en oktoberkväll.

Jag försökte trösta henne. Jag kramade om henne på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Det gjorde så ont i mig. Det skar i halsen att hon var så ledsen. Jag kan inte rå för det, men jag grät också. "Gråter du också?" "Det blir så när mina kompisar gråter."