Jag vet inte egentligen inte varför jag skriver det här
vi skulle ju kunna prata mellan fyra ögon
men ibland får jag känslan av att jag behöver prata mer om jobbiga saker än du och om jag skriver ner allting så väljer du själv om du vill dela det med mig.

På något sätt känns allt bättre när jag får älta det om och om igen,
mala runt det i min tankekvarn till dess att det bara finns stoft kvar.
Det känns lättare att bära
och är man lite för yvig så kan det till och med damma iväg lite,
utan att man hann märka det,
så var det helt plötsligt lite mindre.

En sån där guldkant i vardagen,
en ljusglimt bland allt det som kan tyckas hopplöst,
gör att man släpper allt det som känns jobbigt för en stund
och på köpet så föll det lite tankestoft från min axel.

Jag blir glad när det händer.
Det känns renande och på samma gång upplyftande.
Som att jag klättrat ett pyttelitet steg på behovstrappan mot mitt
självförverkligande.
Litet, väldigt litet men än dock uppåt.

Jag rasar ofta ihop inombords,
faller hejdlöst ner i vad som känns som en svart avgrund.
Faller skräckslagen och utan att kunna ta emot mig.
Utblottad
rasar kostymen av mig och kvar hänger hjärtat som ett smycke runt halsen.
Det finaste jag har, allt jag är.

Sårbarheten är vacker, men besvärlig att äga.
När hjärtat sitter utanpå och slår mjukt men med fast rytm.
En fin balansgång, svår att bevara i långa stunder.

I andras ögon märks det nog inte,
eller så tycker man att fallet inte var särskilt högt,
och jag landade ju dessutom ganska mjukt.
Men de vet inte, skulle inte förstå.
Det handlar inte om hur långt jag föll,
var jag landade eller om jag gjorde mig illa.

Jag föll.

Det var i det ögonblicket jag gick sönder igen,
ramlade ner de trappsteg på behovstrappan som jag med möda tagit mig till.

Och det gör ont.
Om och om igen.
Misslyckandet,
känslan av att känna sig otillräcklig.