Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Rosa moln

Bea kände sig för första gången på mycket länge lugn och varm inombords. Den ständigt gnagande oron som hemsökt henne dygnet runt hade tonat bort och hon satt nu och försökte lyssna uppmärksamt på handläggaren som förklarade för henne vad pendlingsstöd var för något. Visst skulle hon flytta men inte riktigt ännu då hon kände att hon inte var riktigt mogen för att byta bostadsort. Bea ville prova på jobbet först och hennes nya arbetsgivare ville pröva henne med sin provanställning så det var inte så lägligt att bosätta sig flera mil norrut utan en tillsvidareanställning. Tänk om hon inte blev anställd på riktigt. För en sekund virvlade oron upp på nytt och hon kände återigen hur den välbekanta knuten högg till i maggropen medan känslan av olust spred sig långsamt och kylde ned hennes kropp. Tänk om? Nej, tänkte Bea. Hon måste försöka få tillbaka lugnet igen och tänka positiva tankar men hennes kropp ville bara stiga upp och gå ut ur rummet. Bea skruvade sig lite rastlöst på stolen. Hon måste kämpa emot oron och få tillbaka koncentrationen. Hon måste försöka ignorera kylan som höll på att ta över hennes kropp. Lyssna!

Den här chansen fick hon bara inte förstöra och hon hade ju kämpat så länge. Ett jobb, jag har äntligen fått ett jobb så var lycklig då för sjutton, tänkte Bea. Hon var ju lycklig dagen då man ringde från det lilla företaget och berättade att just hon fått tjänsten hon hade sökt. Lycklig, så lycklig. Bea hade bestämt sig för att börja sin nya tillvaro med att bli en pendlare trots att det skulle innebära mycket tidiga morgnar, tröttsamma resor och alltför långa arbetsdagar. Men vad fanns det för alternativ? Handläggaren pratade på men Beas tankar började snurra runt i hennes huvud igen och hon tappade återigen koncentrationen. Pendlingen skulle naturligtvis tära extra mycket på hennes redan kärva ekonomi även om Arbetsförmedlingen ersatte resekostnaderna med hälften. Bea hade redan tagit reda på hur mycket ett månadskort kostade och räknat på vad som blev kvar att överleva på. Inte mycket visade det sig, men vad fanns det som sagt för alternativ just nu?

Att flytta var i och för sig inget nytt fenomen för Bea som hade bytt både bostad och ort mer än en gång men hon hade alltid bott i städer och nu väntade en pytteliten ort i glesbygden. Hon älskade inte på något sätt sin hemstad som hon hela tiden återkommit till men hon uppskattade den alltmer ju äldre hon blev och tog numera verkligen för sig av det ganska stora utbudet av butiker, kulturaktiviteter och träningsmöjligheter. Staden erbjöd faktiskt det mesta som hon behövde. Tanken på att tvingas skiljas från allt det här fyllde henne med en ny och obekant känsla av sorg. Jo, tänkte Bea, hon sörjde faktiskt över att behöva flytta igen och ge upp den tillvaro som hon byggt upp genom åren. Men jobbet då; möjligheten att få ett jobb på hemorten var minimal så självklart hade hon sökt tjänster lite varstans. Många låg på pendelavstånd men blev därmed ett attraktivt mål för hundratals, ja kanske tusentals sökande och att slå sig fram i den konkurrensen var mer än vad Bea orkade med. Hon förstod inte riktigt varför men den första lyckokänslan hade nu grumlats rätt rejält. Berodde det enbart på oviljan att flytta norrut?

Jobb hade sedan många år haft mycket hög för att inte säga högsta prioritet för Bea. Strävan efter få en plats på arbetsmarknaden hade hon kämpat med dagligen och nu hade hon nått sitt mål. Bea hade sökt och fått det intressanta och attraktiva jobb som hon mer än gärna ville ha så kunde hon inte nöja sig med det. Måste hon ställa lika höga krav på bostadsort också? Ett något klichéartat uttryck dök upp i hennes hjärna då hon tänkte att man kan inte få allt. Att få in en fullträff av två var väl oerhört bra, eller var det inte det? Bea kände hur hennes tankar kändes tjatigare och tjatigare då de gick runt i huvudet. Lyssna på handläggaren, försökte hon säga till sig själv. Bea uppfattade några ord från honom och upptäckte att han hade lämnat pendlingsstödet men vad pratade han om nu? Flyttbidrag?
Hon tittade diskret på klockan och fann att det som kändes som en evighet rörde sig om cirka en kvart. Det var viktig information som han presenterade, så viktig för hennes ekonomiska situation och möjligheten att få en viss lättnad under en begränsad period. Bidraget skulle hjälpa Bea att ta sig igenom provanställningen och samtidigt kunna bo kvar. Plötsligt reste sig handläggaren och önskade henne lycka till så det var alltså dags att gå därifrån. Hon såg ner på sina händer som höll i några papper sedan tittade hon upp på honom och tackade. Jo, hon kunde behöva en lyckönskan, tänkte Bea och började gå mot dörren som handläggaren höll upp. -Hej då! sa han. -Ja, hej då! sa Bea och flydde ut i den stora lokalen där fler människor som hon stod med varsin nummerlapp och väntade på sin tur hos en ledig handläggare. Ja, nu var det gjort. Anställningen började kommande måndag så hon hade helgen på sig till förberedelser. Kunde det vara möjligt att hon kände en liten pirrning av förväntan inför måndagen, ja det gjorde hon faktiskt. Med den ovana känslan i magen fortsatte hon ut i den svala luften och började gå mot bussen. Det kommer kanske att ordna sig, tänkte Bea, det gör kanske det.




Prosa (Kortnovell) av Malou Åström
Läst 165 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2014-01-28 16:37



Bookmark and Share


  axveronika
Fin novell i vardagen
2014-01-28
  > Nästa text
< Föregående

Malou Åström
Malou Åström