När jag gått en stund såg jag en stadspark breda ut sig som en grön lunga ett stycke längre bort och styrde stegen dit. Det var som att kliva in i en oas av lugn och ro, mitt i storstadspulsen, och jag kände att en stunds stilla fundering på en parkbänk skulle göra mig gott. Jag slog mig ner på första bästa, blundade en stund och försökte tänka ut hur jag skulle få reda på vem jag var. Trots att jag på något sätt redan visste att de var tomma kände jag efter i fickorna på jeansen jag bar, ifall där kanske fanns något som avslöjade min identitet. Men om den här personen, som var jag, hade haft någon plånbok eller annat på sig, så hade den blivit av med det någon gång innan toaletten. Nu ångrade jag att jag inte känt igenom likets kläder lite bättre, där hade jag kanske kunnat finna en ledtråd. Det är lätt att vara efterklok men föga produktivt. Tanken att uppsöka något sjukhus och berätta om min minnesförlust kom för mig som en lösning värd att prova ända tills jag påminde mig om att jag varit inlåst tillsammans med ett lik som jag troligen hade någon slags anknytning till. Varför skulle jag annars befunnit mig på en toalett tillsammans med honom, och vid närmare eftertanke, varför skulle jag göra det även om jag kände honom? Att det varit fråga om något slags romantiskt möte verkade tämligen uteslutet med tanke på toalettens hygieniska standard. Plötsligt kom jag på flera andra alternativ till vad syftet med det där toabesöket kunde ha varit, men samtliga var så motbjudande att jag valde att inte gå vidare i de tankebanorna. Hur som helst, att i det här läget överhuvudtaget ge mig till känna kunde få fatala följder, som till exempel att bli anklagad för mord. Ja, jag kunde faktiskt vara skyldig till mord! Men det trodde jag inte eftersom det såg ut som om den döde hade bragts om livet medelst något slags skjutvapen och där inte hade funnits något sådant att finna då jag vaknade upp. I och för sig visste jag ju inte om mordet skett där på toaletten eller om liket fraktats dit efter dådet, eller om jag överhuvudtaget hade någonting med det hela att göra.

Med en känsla av hopplös förvirring reste jag mig för att vandra vidare, med en vag plan om att söka mig någon slags föda, hur det nu skulle gå till utan så mycket som ett öre på fickan. Underligt nog, med tanke på omständigheterna, kände jag att jag var hungrig. Medan jag gick genom parken mot trottoaren funderade jag vidare på vem jag kunde tänkas vara och varför jag inte kände igen mig själv. Hur jag än tänkte så återkom jag till samma slutsats; jag hade ingen aning om någonting! Någonstans måste jag börja leta, men för att orka det behövde jag energi och fick i samma stund syn på en korvkiosk alldeles i utkanten av parken. En grillad med mos och bostongurka skulle sitta perfekt, men hur skulle jag komma över det utan pengar, tigga? Jag överlade med mig själv en stund och kom fram till att det var värt ett försök. Alltså stegade jag fram till korvgubben och gav honom en variant av mitt läge som lät mera trovärdig än den som var helt med sanningen överensstämmande. Jag förklarade att jag blivit rånad och inte hade kvar min plånbok men var väldigt hungrig och undrade om han kunde förbarma sig över mig och skänka mig en korv. Under över alla under! Det finns godhet i denna värld, för korvgubben tyckte så synd om mig att han faktiskt bjöd mig på en hel korvbricka inklusive läsk! Dessutom bekymrade han sig om hur jag skulle ta mig hem och tyckte att jag borde ringa polisen och få skjuts. Jag kunde få låna hans mobil om jag ville, sa han och började rota efter den i fickan på sitt förkläde. Detta var ingen bra utveckling, jag ville absolut inte ha hit några poliser så jag svamlade något om att jag skulle leta reda på en polisbil ute på gatan istället, tackade så hemskt mycket för korven och skyndade därifrån.

När jag kommit utom synhåll för korvgubben slog jag mig ner vid en busshållplats för att äta min gratismåltid. Jag tog en rejäl tugga av korven, började hungrigt tugga men kände att det smakade vedervärdigt och fick spotta ut geggan igen, vilket fick en förbipasserande kvinna att rynka ogillande på näsan. Jag ignorerade henne och studerade i stället korven jag hade i handen, hade den där korvgubben gett mig en gammal korv! Men nej, inte kunde han väl stå där och sälja dålig mat? Korven verkade helt ok när jag luktade på den nu, det måste vara mig det var fel på, insåg jag plötsligt, mitt smaksinne hade kanske blivit förstört av traumat jag gått igenom. Försiktigt smakade jag på moset, beredd att spotta ut även det om det skulle vara lika äckligt som korven, men till min lättnad smakade det just som jag hade förväntat mig, det vill säga underbart gott för en utsvulten stackare! När jag hunnit sleva i mig nästan allt mos hörde jag någon ropa och vände mig ditåt och fick se en kvinna vinka åt mitt håll samtidigt som hon glatt ropade;

”Där är du ju. Kim, vart tog du vägen förut?” Jag såg mig omkring för att se vem hon pratade med, men där fanns ingen annan lämplig kandidat så jag drog slutsatsen att det var jag som var målet för hennes intresse. Och inte mig emot, hon såg synnerligen bra ut och verkade uppenbart glad att se mig. Men framför allt; hon visste tydligen vem jag var! När hon nått fram till mig satte hon sig ner och tänkte ge mig en kram, vilket jag kände att jag faktiskt skulle uppskatta mycket, men så hejdade hon sig med en min av avsmak och stirrade på korvbrickan i min hand.

”Vad är det du äter?” Utbrast hon misstroget, ”äter du korv?” På sättet hon sa det kunde hon lika gärna ha sagt äter du avföring, och något sa mig att detta krävde en omedelbar bortförklaring om jag inte skulle riskera att bli osams med henne innan jag ens hunnit besvara hennes fråga, än mindre få henne att berätta vem jag var, så jag sa;

”Nej, det blev fel när jag köpte den och jag ville inte vara krånglig, korvgubben hade så mycket att göra, så jag sa inget.” Hon såg föga övertygad ut och jag skyndade mig att slänga resten av maten i papperskorgen intill bänken innan hon skulle upptäcka att jag faktiskt hade ätit en bit av den fruktade korven. Eller försökt i alla fall, för det hade ju inte gått så bra. Kanske var jag allergisk mot något i korv, eller så var jag inbiten vegetarian. Fast varför hade jag ens fått för mig att äta korv i så fall, borde det inte suttit inprogrammerat i mig att det inte är mat för mig? Det fungerade kanske inte så, vad visste väl jag! Nå, det kunde ju kvitta, så länge jag var i sällskap med den här unga damen skulle jag nogsamt undvika korv, ja det var kanske säkrast att undvika att äta något överhuvudtaget om inte hon bjöd mig på något. På så vis skulle jag nog klara mig tills jag fick reda på vem jag var. Nu hade jag i alla fall ett namn, Kim, tänkte jag medan vi tillsammans började gå bort längs trottoaren. Det slog mig att jag antagligen borde veta hennes namn, så mitt nästa delmål i strävan efter min identitet var att ta reda på vem hon var. Jag hann emellertid inte ens öppna munnen för att påbörja ett samtal innan hon fullkomligt sjöd över av prat-iver.

”Vet du vad du missade på restaurangen förut! Det är helt otroligt, men en man hade blivit skjuten på toa där, medan vi var där! Fattar du!” Jag svalde hårt, insikten om att hon pratade om den toan och den mannen och att jag praktiskt taget legat sked med honom… ja, det var svårt att hitta något att svara på hennes ivriga ordflöde, men det behövdes inte, hon fortsatte;

”Alltså, det var på de toaletterna som du gick till, som mordet hade skett och de måste haft sån där ljuddämpare, du vet, för ingen hade hört något och det blev världens kalabalik och polisen stängde in alla som var på restaurangen och det var först då jag började undra vart du tagit vägen!” Hon stannade plötsligt och tog tag i min arm och såg på mig med uppspärrade ögon. ”Såg du något Kim, hör du, vad är det med dig, du är ju helt vit i ansiktet!” Jag förmådde inte få fram ett ord, plötsligt kände jag mig helt matt vilket hon märkte och ledde mig till en bänk där vi satte oss. ”Kim”, fortsatte hon, nu lite lugnare, ”vad hände där inne på toa egentligen, du såg något eller hur?” Tankarna for i huvudet på mig, skulle jag säga som det var, och hur var det nu det var egentligen? Tänk om hon inte trodde mig och ringde polisen, eller trodde att jag blivit galen och tog mig till närmsta psykakut, eller helt enkelt bara gick ifrån mig och lämnade mig ensam här. Hon var min enda förankring till denna undflyende verklighet! Då tog hon mitt ansikte mellan sina händer och såg mig i ögonen med sådan oro i blicken att mina ord kom av sig själv och jag sa precis som det var, från det jag vaknade upp till denna stund som nu var. Medan jag berättade speglade hennes ansikte misstro, häpnad, förfäran och till sist en vag blick av insikt. När jag tystnat skakade hon sakta på huvudet och räckte mig en servett ur sin ficka. Jag såg oförstående på den så hon tog den och torkade bort något på min kind.

”Du hade mos där”, sa hon med ett snett leende, ”jag ville inte avbryta din berättelse för att säga det.” Hon log och plötsligt skrattade vi båda högt och befriande en lång stund innan vi samlade oss och jag vågade fråga om hon trodde på mig. Det gjorde hon, tack och lov! Det kändes så skönt att inte vara helt ensam i en okänd värld, även om jag fortfarande inte visste vem jag var.

”Så, vad heter du och hur känner vi varandra?” Frågade jag och hörde hur absurt det lät.

”Ann, trevligt att träffas”, sa hon och räckte mig handen med ett skratt, ”Vi har känt varandra sedan vi gick på lekis och jag måste säga att det är svårt att tro att du faktiskt inte minns något alls om allt vi varit med om! Och om jag ska uppdatera dig om de senaste tjugofem åren så tycker jag nog att vi kan göra det hemma hos mig, över en kopp te, eller ännu hellre ett glas vin eller två!” Hon tog min arm som för att hjälpa mig upp, men jag hejdade henne.

”Om jag inte är äldre än så, tycker jag nog att jag kan resa mig upp utan stöd!”

Lite senare satt vi i hennes lilla kök och sippade på varsitt glas vin och hade en hastigt ihopfixad ostbricka på bordet mellan oss. Ann hade förklarat att jag, liksom hon själv, var vegetarian sedan småskoleåldern, vilket förklarade hennes förvåning över min korvbricka tidigare och vi kunde inte begripa hur jag fått för mig att ens beställa just korv. Däremot hade jag inget emot ett gott vin då och då, fick jag veta. Hon hämtade alla fotoalbum hon ägde för att hjälpa mig att minnas och berättade om min familj som bodde i en annan del av landet. Medan vi bläddrade i albumen fick jag höra mängder av händelser och episoder ur vårt gemensamma minnesarkiv till vilket hon för närvarande hade ensamt tillträde. Men hur hon än pratade och visade kände jag inte igen någon enda liten detalj i det hon sa. Vad jag däremot kände var att jag tyckte allt mer om henne, ja rentav attraherades av hennes person. Hon var inte bara trevlig och intressant, utan också väldigt vacker!

”Kim, varför ser du så konstig ut?” Jag rycktes ur mina tankar av hennes fråga, och kom på att jag varit så fascinerad av henne att jag inte hört vad hon sagt. Generad slog jag ner blicken, och visste inte vad jag skulle säga, det här var ju helt fel känslor att ha för sin barndomsvän! Hon såg forskande på mig.

”Alltså, det är inte bara du som inte vet vem du är Kim, jag känner inte heller igen dig! Du stirrar ju som om… ja, du stirrar på mig!” Hon skakade på huvudet så att hennes långa, vackra hår föll ner över hennes ansikte och … nej så här fick jag ju inte tänka! Hon såg på mig med en rynka mellan ögonbrynen, studerade mitt ansikte en lång stund, begrundande.

”Alltså… jag vet inte Kim”, sa hon till sist, fortfarande med rynkade ögonbryn, ”Okey att du fått någon slags minneslucka, men det är något mer… du är dig inte lik!” Hon slog ut med händerna i en frustrerad gest och mötte sedan min blick igen, verkligen tittade in i mina ögon.

”Det är som om det inte var du, fast det är ditt utseende, det är dina ögon… men det är inte din blick!” Hon reste sig och sa åt mig att vänta medan hon lämnade rummet. Jag hörde henne rumstera om ute i hallen och strax återkom hon med en stor spegel som hon pallade upp på en fåtölj och sa åt mig att resa mig. Jag lydde och ställde mig bredvid henne framför spegeln.

”Känner du igen någonting hos dig själv, när du tittar efter, riktigt noga”, frågade hon och steg bort ur spegelbilden så att jag ensam var kvar. Jag studerade mig under tystnad, kände med händerna på min egen kropp, vände och vred mig, såg närgånget in i mina bruna ögon…

”De är bruna!” utbrast jag häpet och vände mig mot Ann, som för en bekräftelse på det jag just upptäckt. Hon såg allvarligt på mig och sa;

”Ja Kim, du har alltid haft bruna ögon, varför är du förvånad?” Jag anade att hon anade något mer än jag anade och såg åter på mina bruna ögon i spegeln.

”De borde vara blå”, sa jag tyst, ”mina ögon borde vara blå!” En plötslig yrsel kom över mig och jag vacklade bort från spegeln och dråsade ner i soffan igen. Ann satte sig bredvid mig och tog tag i mina darrande händer. Jag klamrade mig fast vid henne som en drunknande vid en livboj medan en hemsk aning sakta växte till insikt. Trots att det stred mot allt förnuft och var praktiskt omöjligt, visste jag utom allt tvivel att det var så det måste ligga till;

”Jag är inte jag”, viskade jag och såg på Ann att det var exakt vad hon också kommit fram till.

Resten av kvällen och en stor del av natten ägnade vi åt att försöka lista ut vem jag var, när vi nu enats om att jag inte var jag. När vi till slut var för trötta för att orka tänka längre hade vi ändå lyckats komma fram till något som liknade en plan. Den skulle kräva att vi fullständigt bortsåg från det logiska tänkandet och istället accepterade något vi inte kunde förstå. Dessutom måste vi ha tålamod och vänta tills mordet blivit utrett eller åtminstone tills vi vågade närma oss restaurangen och dess toaletter utan att polisen skulle misstänka något. Till dess tyckte Ann att jag skulle bo hos henne eftersom hon tyckte att jag var för vilsen för att klara mig själv. Hon bäddade åt mig i soffan och så sa vi god natt. Man kunde ju tro att det skulle vara svårt att somna efter en så omtumlande dag, men jag minns inte mer än att jag lade huvudet på kudden, sedan måste jag ha somnat.



Det gick en tid och vi finslipade vår plan medan vi följde allt som gick att få reda på om mordet. Ju mer jag läste desto säkrare blev jag på att vi hade tänkt rätt. Tidningarna var förvisso förtegna om detaljerna kring mordet men så pass fick man veta att det handlade om en uppgörelse i den undre världen. Men jag visste, med all säkerhet att mannen som blivit skjuten hade försökt sno åt sig en större andel av pengarna än hans uppdragsgivare ansåg att han skulle ha. Jag kunde också berätta för Ann att den skjutne, under en längre tid hade stoppat en del av pengarna i egen ficka för att kunna börja ett nytt liv på någon annan plats därför att han bittert ångrade att han någonsin gett sig in i detta med knark. Det hade varit lättförtjänta pengar, hade han tyckt, springa lite ärenden utan att fråga något, men han hade blivit girig, velat ha mer, tagit på sig större uppdrag, blivit mer och mer fast i klorna på dem som till slut avslutade hans liv på den där sunkiga toaletten. Och hur kunde nu jag veta allt detta? Det var mycket enkelt, det var jag som var den mannen. När vi så småningom förlikats med den förvirrande tanken att jag, fastän i Kims kropp, var den skjutne mannen, som för övrigt hade hetat Jimmy, återstod egentligen bara en sak att göra. Kim måste hitta tillbaka sitt eget jag så att den här Jimmy, om möjligt, kunde få vila i frid. Och det logiska stället att börja på verkade vara platsen där Kim blev av med sig själv…

När vi tyckte att det hade förflutit tillräckligt med tid sedan mordet återvände vi således en eftermiddag till restaurangen. För att inte väcka uppmärksamhet gick vi inte direkt till toaletten, utan slog oss ner vid ett bord, beställde in mat och betedde oss som vilka gäster som helst. Efter en stund kunde vi dock inte hålla oss längre, utan uppsökte tillsammans toaletten och jag kände hur mitt hjärta började slå som en stånghammare när jag fick syn på den ödesdigra dörren i korridoren. Alla mina instinkter sa åt mig att vända och rusa därifrån, men Ann hög tag i min arm och sa åt mig att skärpa mig.

”Liket är inte kvar där, fattar du väl!” Men det var inte bara minnet av liket och rädslan att återse det som fick mig att darra av skräck, utan mera det vi stod i begrepp att försöka göra. För tänk om vi hade fel, tänk om Kims ande, eller vad det nu var vi sökte, var borta för alltid! Ann föste mig framför sig och så stod jag där och såg på den bajsbruna toaletten med handfatet intill, nu dock helt renskurade. Tänk att det ska krävas ett mord för att de ska städa rent på toaletten! Ann stängde dörren och låste om oss, sedan såg hon frågande på mig. Jag blundade och försökte känna om det var något här, någon här. Sedan ställde jag mig framför spegeln och i samma sekund kom den där yrseln över mig igen, allting snurrade och där inne, i spegeln, såg jag den döde mannen som en skuggestalt och han SKREK! Men det var med en kvinnas röst han skrek. Med en flämtning ryggade jag bakåt och slog handen för munnen för att inte skrika jag med och vände mig mot Ann som såg lika skräckslagen ut som jag.

”Såg du honom?” frågade jag men Ann bara skakade på huvudet och stirrade på mig. Hon hade inte sett mannen i spegeln! Jag vände mig mot spegeln igen och fick en repris av det jag nyss upplevt; yrseln, skuggmannen och det fruktansvärda skriket där inifrån.

”Han är där inne”, sa jag med knappt hörbar röst och kände hur något inom mig drogs mot spegeln. ”Han vill ha in mig i spegeln, men det är en kvinna som skriker och vill ut därifrån…”, desperat försökte jag hålla emot den starka dragningen genom att ta spjärn med händerna mot spegeln, ”han drar in mig, Ann, du måste göra något NU!” Ann stod som förstenad och jag kände hur mina armar började skaka av ansträngningen att hålla emot dragningskraften från spegeln, från mannen där inne, från kvinnan som ville ut. ”NU!” upprepade jag och Anns förlamning släppte äntligen. Hon slet upp pistolen ur fickan, siktade, blundade och tryckte av.



”Ta tag om benen du, så lyfter vi över henne på båren.” Rösten hördes någonstans ovanför mitt huvud och jag försökte se vem det var som talade men kunde bara se mörker. Någon greppade om mina ben och de började lyfta mig.

”NEJ”, skrek jag, ” jag är inte död!” Då hörde hag Anns välbekanta röst alldeles framför mitt ansikte och kände hennes hand på min kind.

”Nej Kim, du lever, de ska bara lyfta över dig till ambulansens bår.” Jag vred på huvudet för att se var hon fanns, men det var totalt mörker för min syn och jag greps av panik.

”Jag ser ingenting!” Åter strök Ann min kind och jag kände hur hennes fingrars beröring försvann från min hud och fortsatte på något som täckte mina ögon.

”Du har fått splitter i ögonen som de ska plocka bort. Det hände ju en… olycka, minns du det?” Hon försökte låta lugn men oron i rösten avslöjade henne. Då kom plötsligt minnet tillbaka till mig och jag mindes skuggmannen i spegeln, kvinnorösten som skrek, skottet, spegeln som krossades och sedan? Sedan måste jag ha tuppat av, för jag hade ingen aning om vad som hänt efter det. Skulle jag bli blind nu? Och vem var jag? Jag hann inte fundera mer för plötsligt bars jag iväg och placerades i ambulansen som for iväg mot sjukhuset. Ann hann ropa att hon skulle komma efter och vara där när jag vaknade igen.

När jag väl gjorde det kunde det ha varit dag eller natt, jag visste inte eftersom mina ögon fortfarande var bandagerade. Att det var ett sjukhus jag befann mig på rådde det däremot inga tvivel om, det finns inget annat som luktar på det viset. En sköterska dök upp och upplyste mig om att operationen gått bra, jag skulle se igen men måste behålla bandaget på några dagar tills såren läkt lite mer. När hon gått hörde jag dörren öppnas igen och Ann ropa mitt namn. Hon kom fram och gav mig en försiktig kram och berättade samma sak som sköterskan redan sagt.

”Men hur känner du dig Kim, tror du att vi lyckades?” sa hon tystare och slog sig ner på sängkanten. Men det enda jag kände var en enorm trötthet som antagligen berodde på starka smärtstillande mediciner och efterverkningar av operationen.

”Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag känner mig”, sa jag med en suck, ”jag hann inte se något i spegeln efter att du skjutit och förresten, hur sjutton siktade du egentligen?”

”Men det var ju bara en luftpistol, inte visste jag att den hade sån kraft att den skulle splittra hela spegeln och kaklet och allt”, väste Ann och jag kunde inte låta bli att skratta till mitt i eländet. Nej, inte hade vi räknat med sådana effekter, vi ville ju bara få loss min stackars själ som vi hade misstänkt skulle finnas kvar i något slags limbo där inne på den olycksaliga toaletten. Och nog hade där funnits något i den där spegeln, det var jag helt övertygad om. Minnet av den skrikande skuggfiguren fick mig att rysa trots värmen i sängen. Men om det där i spegeln hade varit min själ, eller bara något som den skjutne Jimmy lämnat efter sig, fick väl tiden utvisa.

Jag fick tillbringa några dagar på sjukhuset och Ann kom och höll mig sällskap så ofta hon kunde. Sköterskor bytte bandage på mina ögon och försäkrade mig om att allt såg bra ut. Till slut kom den efterlängtade stunden då jag skulle få ta bort bandaget helt och det kändes nästan högtidligt när jag tog emot en liten spegel för att äntligen få möta min blick igen. Jag hade blivit förvarnad om att det inte såg så vackert ut, eftersom blåmärken efter operationen fanns kvar och småskråmor vittnade om såren som splittret hade orsakat. Men det var inte de gröngula blåtirorna eller såren kring ögonen som fick mig att hastigt dra efter andan av chock, utan det var ögonen som mötte mig i spegeln. Blicken såg underligt förvrängd och splittrad ut, tudelad! Det både var och samtidigt var det inte mina egna ögon. En tår rann sakta ner för min kind och en rysning for genom min kropp när jag rörde med fingrarna vid mina ögon… först det blå, och sedan det bruna ögat.