Du flåsar fortfarande, den där kvävda andnödda flåsningen.
Du är magnifik, en phopo, din stress är grandios,
en heroisk bragd av en sluten och vidöppen lindanserska.
Korten ligger på och under bordet.
Rävspelsfaktorn passerade det gripbara och svärmar av frågetecken
sticker sina blodiga nålar och suger av mitt liv.

Det vore så mycket trevligare med ett avslappnat samtal
utan ett hysteriskt behov av att framstå som fantastisk.
Bedrägliga kontrakt bör göras upp i lugn och god ordning.


Ja, lugn och fin...
...rullgardin.

Kanske var din frukt just så oemåtståndlig att jag borde varit en panisk knut
att älta till tidens ände. Vad skulle då ingå i kontraktet, ett fruktsalladskontrakt
på nakna magar?

Naturligtvis att stirra i blindo i det röda mörkret och sedan en diffus pakt
av gnagande samvete och sociala plikter. Det usla stridsparskamratskapet,
det är uppfattat, alldeles för långsamt, för svagt och för virrigt.
Vi skulle gå med förlust redan från dag ett. Du skulle inte förstå vad du hade rätt
att förvänta dig och jag skulle inte frestas och bländas av den fantastiska stressen.


Ja, jag försöker ju vara hygglig. En hygglig och extremt aggressiv prick, ständigt jagad av bakgrundsstrålningen. Spöksmärtorna och nederlagens svidande skam.

Vad hjälper en drypande kvinnlighet mot en felkalibrerad kalkskalle?
Vad spelar det för roll att två män är en och en halv, och en halv.
Där halvan skall visa vägen och tvinga sin frankensteinskugga till prydligt
kallsvettiga poser, avslappnade, gemytliga, naturliga och fria från ständiga
anfall av brutalt ursinne, en skakande parkinsonslugger.

Någonstans blixtrar en liftare förbi, där på vägrenen stod hon. Phopo vid sin månlandare. Den ena handen höll en hjälm mot bröstet och den andra gjorde en stram och skev honnör. Phopo, drypande av stress och offervilja.
Jag vet att det står en hård och gråtande polis där i mörkret. En jägare med så mycket mod och värme att rädslorna endast uppstår i ensamheten.

I mitt knä slingrar sig pinuppan, pimpinett bakom sin teatermask. Ännu en i raden av barnsoldater, brinnande av puls och impulser. En ros som driver sig själv till aska. En grafitgrå tatuering, som klättrar över helgedomen, som om templets väggar redan fallit, knullats sönder och sprutats ner av självförakt och ångest.

Så går dagarna, i en stilla lunk, genom den extremt aggressiva fonden av idylliskt låtsasliv, transportsträckan mot en tinnitus från helvetet.