Ligger tyst i natten och läser från en Mäster som lär.
Lyfter blicken ur boken, in i hallen, skymtar skuggan där.
Tyst måste man läsa, inte högt. Inte låten dessa ord få tala,
Ord som skriker gällt och låter heligt vatten skvala.
Ingen får veta om vad jag läser, om vad jag ska förstå,
I mörker tycks de ljusas tankar större än vad dagsljus kan förmå

Här är farligt, skyltar står nedstuckna - ”får ej beträdas” - varning för minerad mark,
Pass upp, nu kommer kylan, kårarna, stryker längs med ryggen, i en mening så stark.
”Vart har Gud tagit vägen? Det ska jag säga er! Vi har dödat honom!”

Nietzsche lämnar ingen tänkande oberörd.