Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
kortnovell


när träden andas

När träden andas
Han klev ut på trappan en kylig och molnig tisdagsförmiddag för en behövlig promenad och tankeutflykt. I samma ögonblick som hela han befann sig utomhus drogs munnen och ansiktet ihop som svar på den iskalla nordostvinden. Han frös till, stampade hårt tre gånger och viftade en åkarbrasa för att få upp värmen innan han stegade ut på den hårdfrusna marken, nästan millimetertäckt av snö.
Stegen riktades ned mot sjön, det lilla innanhavet, i den vindpinade motspänstiga luften. Flera gånger stannade han till och drog upp den rutiga halsduken framför näsa och mun. Ryggen stelnade till och hela kroppen frös ihop avsmalnad och förtunnad. Det susade av en överton i öronen och hela han krympte påtagligt i snålblåsten.
Väl nere på strandängarna stannade han och betraktade de våldsamma forsande gässen på vågorna som slog mot strandstenarna. Han stod som förstenad några minuter med blicken ut över den sjudande sjön. Det ryckte till i honom och så vände han sig hastigt om och började med snabba steg gå tillbaka.
Traktorföraren som såg mannen när denne korsade landsvägen, fick en ingivelse att mannen som gick där inte visste vart han var på väg. Men en hare for upp ur diket och avledde uppmärksamheten, för att undvika kollision med haren.
Mannen gick inte tillbaka hem utan fortsatte nu i riktning ut mot Alvaret. Han hade därmed den hårda kalla vinden snett bakifrån och kunde låta halsduken falla ned något. Med snabba långa steg närmade han sig Alvaret.
Väl ute på Alvarmarken saktade han av stegen, gick långsammare och långsammare tills han rörde sig i ultrarapid. Samtidigt förändrades omgivningen kring honom. Det tunna snölagret smälte, marken blev allt grönare och en ljummen vind spred sig över området.
Han böjde sig ner och bröt en kvist vildtimjan som han förde till näsan, luktade på och sen tuggade i sig. Mannen stod stilla en lång stund och rörde sig sedan sömngångaraktigt ut över markerna. Den ljumma vinden svepte in honom i en lätt flyktig kaftan att vidgas inom.
Så med ens försvann vinden och allt blev fullständigt stilla kring honom. Han stannade då genast ännu en gång, och blev stående i stillheten. Efter en stund fick han syn på två tunna björkträd. De stod och sträckte sig tätt tillsammans omgivna av den låga markvegetationen. Det rasslade i björkarna och hördes tydliga ljud trots att allt var vindstilla omkring dem. Märkligt nog hade träden nu löv mitt i vintern och dessa rörde sig som av sig själva. Ur dessa rörelser uppstod viskande ljud. Träden dansade och deras andedräkt virvlade fram till mannen och berättade att de levat i många år på denna plats, sett växter, djur och människor leva och dö här. Han hörde tydliga ord i luften.
- din andning och min andning behöver varandra, vi kan inte leva utan den andra.
De ville att han skulle tänka över hur alla växter, djur och människor tillsammans ska kunna fortsätta leva i tusen och åter tusen år efter detta. Till sist ställde de honom inför en utmaning. Om han vågade söka skulle han fortsätta längre ut på Alvaret och där finna svar. Detta gjorde mannen.
När han fortsatte vandra ut på Alvarmarken kom tanken till honom att han befann sig i en annan tid, för mycket länge sedan, trots att detta givetvis var omöjligt. Han skakade på huvudet och fortsatte långsamt sin vandring i minuter eller timmar.
Inför en liten upphöjning i marken med stenar som låg i ringformationer stannade han till sist. Den var säkert minst tio meter i diameter och stenarna låg ringlade i cirklar innanför varandra. Han gick några varv kring stencirklarna och fann då en tydlig öppning i yttersta cirkeln. Där klev han in och lät fötterna följa cirkeln. Men strax tog det stopp av en sten som låg rakt i vägen för honom. Fundersam gick han då tillbaka några steg och följde en annan cirkelrörelse. Han stötte på ytterligare en stoppsten innan han fann vägen fram och stod i cirklarnas mitt. Var det en labyrint han gick i?
När han stod i cirklarnas mitt sökte sig hans ögon ned till en mjukt formad sten framför hans fötter. Medan han stod där började det kittla och dra i vaderna på honom. Han undrade varför men hann inte tänka tankarna färdigt innan han fick syn på att jorden intill stenen började röra sig och pulsera. Upp ur jorden växte en blåklocka som slog ut inför hans förvånade ögon. Då böjde han sig ned och varsamt tog han blomman i handen utan att bryta av den. Han betraktade den starka djupa blåa färgen och ståndare och pistiller som sken och strålade.
Det var då han med lillfingret rörde vid ståndarna och där upptäckte dörren och nyckelhålet som varit dolda där bakom. Han kunde inte hindra sin nyfikenhet utan böjde sig närmare och titta in i nyckelhålet. Där innanför skimrade ett svagt guldfärgat ljus. Var det fjärilar som fladdrade där innanför? Han stod som paralyserad med ögat intill nyckelhålet? Skulle han öppna dörren och vad skulle han då finna och vad skulle kunna hända?


Walle Dickson
www.karnevalide.se




Prosa (Kortnovell) av walle dickson
Läst 336 gånger
Publicerad 2014-02-04 16:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

walle dickson
walle dickson