Jag lägger ifrån mig sköldarna och vapnen.
Jag knäböjer framför din källa och ber att få smaka.

En droppe för det öppna sinnet, det ohejdade inre flödet.
En droppe för hindren som viker undan, likt träden i en storm.
En droppe för uthålligheten, även om knäna ömmar, ryggen gör ont och flödet tycks sina – låt mig uthärda.
En droppe för det unika – alla droppar har sitt eget utseende, likaså vill jag att det jag skriver inte ska likna något annat.
En droppe för det genuina – även om det är unikt, så måste det komma från själens inre och inte vara ett bländverk, en ekvilibristisk stilövning.
En droppe också för själen – att jag är i kontakt med den, det intuitiva, omedvetna.
En droppe också bara av välbehag.

Och allting samlat i handen, i munnen med känslan innan jag sväljer:
Vattnet för sig.
Vattnet tillsammans.

Med all samlad kreativ kraft – jag ska skapa nu.

Jag är en krigare som skapar för ett högre syfte.