”Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av.”

Han hörde den välbekanta uppmaningen utan att tänka vare sig på avståndet eller att han just klev över springan som rösten varnade för. Så stod han vid trappan som ledde upp mot nästa perrong där han skulle gå till höger för att komma till tunnelbanan som förde honom hem. Men nu kunde han plötsligt inte förmå sig till att ta ett enda steg till utan blev stående mitt i folkvimlet som rusade förbi honom åt alla håll. Vad var det egentligen han höll på med, tänkte han. Var detta allt hans liv skulle innebära? Stressa till jobbet, stressa på jobbet, stressa hem och bli stressad hemma av en allt mer ohållbar situation i ett förhållande som inte gav honom annat än dåligt samvete och en ödslig längtan efter något mer. Han suckade så högt att en förbipasserande kvinna tittade upp, mötte hans blick och faktiskt log. Han orkade dock inte besvara leendet, det gjorde fysiskt ont i honom när han tänkte på hur länge sedan det var han fick ett leende av Hellen.

Hur ofta hade han inte funderat i dessa banor, tänkte han medan folkmängden för tillfället avtog då alla hade lämnat perrongen för att komma vidare mot sina mål. Att bara lämna allt, lämna deras döda förhållande och försöka hitta tillbaka till ett rikare liv, kanske med någon annan, eller ensam, det spelade ingen roll, bara det blev lite mera liv. För två år sedan hade det varit så nära att han gjort verklighet av sina tankar, han hade till och med skaffat en liten lägenhet att flytta till. Men så kom beskedet om Hellens sjukdom. Efter alla turer hos läkare, terapeuter, sjukgymnaster och gud vet vad, fick hon till slut diagnosen fibromyalgi. Självklart kunde han inte lämna henne just då. Och en optimistisk förhoppning väcktes i honom att det nu skulle bli bättre, lite ljusare ändå, nu när de visste varför hon var så sjuk i perioder. Att de skulle kunna gå detta nya till mötes med gemensamma krafter, stångas tillsammans och hjälpa varandra att orka när det var svårt. Ja, han hade faktiskt inbillat sig att det ur detta onda kunde gro något gott och friskt.

Så fel han hade haft! Han skrattade till där han nu stod, med portföljen i handen, fortfarande mitt i folkvimlet. Skulle han ta det avgörande steget och istället för att gå till höger där uppe, fortsätta rakt fram, mot centralen och köpa en biljett någonstans, sätta sig på ett tåg och börja på ny kula här och nu? Det var verkligen frestande, som om han nu kommit till ett vägskäl där ett enda val skulle avgöra resten av hans tillvaro. Men han stod som fastvuxen i betongen. Var detta inte ett ovärdigt och extremt fegt sätt att avsluta deras liv tillsammans? Bara gå sin väg, utan ett ord till förklaring, utan att ge henne en chans att förstå eller lova förbättring. Han skakade på huvudet och frustade till vid tanken på att Hellen skulle ändra sitt beteende. I hennes ögon var det hon som var offret för hans otillräcklighet, hans okänslighet, hans ovilja att förstå hur svårt hon hade det. De gånger han kommit med förslag om att de kunde gå på olika aktiviteter som skulle få henne att tänka på annat än sjukdomen, till exempel intressanta föredrag, teater, bio, ja snart sagt vad som helst för att lätta upp tankarna för en stund, hade hon bara fnyst. Hon tyckte att det bara ytterligare visade hur lite empati han hade, som inte förstod att hon inte orkade med något sådant. Men ändå klagade hon ständigt på hur långtråkigt det var att gå hemma och ha ont, eller, i perioderna då hon hade olika prova-på-arbeten, hur omöjligt det var att arbeta när man hade denna sjukdom. Dessutom anklagade hon honom ständigt för att inte tala med henne. Men när han delade med sig om sin vardag på jobbet, blev hon bara irriterad och tyckte att han borde förstå att hon inte orkade engagera sig i hans arbete, så värkbruten som hon var. Med andra ord; hur han än vände och vred sig så hade han rumpan bak.

Men hur skulle han kunna leva med sig själv om han smet på det här viset, så som han nu kände att han stod i begrepp att göra? Vad skulle Hellen ta sig till då? Nej, han var inte orolig att hon skulle göra något drastiskt, som självmord eller så. För det var bara inte så hon agerade. Han var ganska säker på att folk som valde att avsluta sitt liv bar på stora skuldkänslor, ansåg att de inte var värda att leva och att de gjorde världen en tjänst genom att försvinna. Allt detta var så fjärran från Hellens tankegångar om sig själv att han inte var ett dugg oroad för något sådant. Däremot var han faktiskt lite orolig att hon skulle göra hans liv besvärligt. Att han inte skulle bli kvitt henne så lätt utan tvingas stå ut med ändlösa samtal och ett evigt ältande om vad som gått fel. Eller rättare sagt, vad han gjort för fel. Men vad hade han för val, han kunde ju knappast gå under jorden för att slippa tråkiga efterföljder. Nej, hur som helst skulle det väl vara lättare att orka med hennes ältande och gnäll om han inte längre behövde bo ihop med henne. Men ändå, att bara smita iväg så här…

Ett tåg släppte ut en flock med resenärer och folk rusade till för att hinna med tåget. Plötsligt var han omsluten av folkmassan och kände sig som en bromskloss där han stod still mitt i flödet. Alla knuffades i brådskan och i nästa sekund snubblade en kvinna till och om han inte tagit emot henne skulle hon ha stupat mitt framför honom. Nu hamnade hon i stället rakt i armarna på honom och när hon såg upp, med håret rufsigt och blossande kinder såg han att det var kvinnan som för en stund sedan gett honom det där vänliga leendet.
”Ojsan, förlåt!” utbrast hon och skrattade. Han släppte taget om henne och nu kunde han besvara hennes leende. ”Det var visst meningen att jag skulle hoppa upp i famnen på dig idag” sa hon och borstade av sig, ”men nu måste jag rusa om jag inte ska missa nästa tåg också! Tack för hjälpen, vi kanske ses.” Han stod kvar en stund med en överrumplande känsla av glädje och leendet på läpparna som en balsam för sina dystra tankar. Och så stod det plötsligt klart för honom: nu visste han vart han skulle styra stegen.

En stund senare satt han på tunnelbanan, med portföljen i ett fast grepp och hörlurar i öronen. Musiken var lugnande, han behövde det nu. Utanför fönstret susade den grå staden förbi, samma gamla väg hem som vanligt. Hem till lägenheten och till Hellen. En känsla av uppgivenhet slog klorna i honom och han suckade. Kanske var han en fegis ändå, som inte hade mod nog att bryta upp nu på en gång, men helt hopplös var situationen ändå inte. Helt hopplös var han inte. Något var ändå förändrat, och känslan av att äntligen ha bestämt sig – att äntligen ha valt väg, fick honom att känna sig starkare än på mycket länge. Han stoppade ner handen i ena fickan och fingrade på biljetten som låg där, biljetten som var bokad till ett tåg som skulle ta honom från Stockholm imorgon kväll.