1. Världen
1:1 Rumstid
Gryningstaken tittar förvånat upp helt utan förutfattad mening. Livet förutsätter fortsättning. Molnen, molnen, molnen, svävar där som barn av formen. Molnmassor som knådats mjuka av temperaturens gradienter klickas ut över den välvda gravisfären.
Urbant och vant lyfter man på täcket och går ut. Medelklasscyklister möts och byter sex mot information på upplysta caféer. Vetenskapen drar ett streck i marginalen. Verkligheten nålas upp på kartan som ett fullkomligt godtagbart exempel. Från borden lyfter meterologisk statistik, bildar moln och faller ned som regn.
På asfaltens spända båge över den gamla förkastningssprickan balanserar en vanligt rostig cykel. En vinglig kotpelare på sadeln reflekterar läget och septembersolens stråltorn reser blankt ur vikens oljiga vatten. Sparvmoln blåser upp mot oljerusnings mur och tystas i en kakofonisk interferens. På infrastrukturens någorlunda horisontella ickeplatser samlas fragmenten av uttjatad historia. Opportunistiska angiospermer frösår varandra fortfarande i from förhoppning om några stänk från tama rovdjurs kväveduschar. Det är Diamanthundarnas år. Runt alla hörn står en frän stank av förkrympt framtid. Transformatorhuset står där och är med sin blanka existens och uppenbara brist på avsikt ett argument mot all platonism. Absent, känd från Efterlyst och hans polare från ingenstans har korsfäst sin närvaro mitt i verkligheten med ännu mera smetig färg.
Vägg står mot vägg och skadeskjutna snedflaxare gör sig våldsamt olyckliga.

1:2 Marken
Skogskyrkogårdens mur reser sig mot hösten. Världens salar öppnar inåt mot lövjordens oavvända drömmande. Svamparnas små ögon gör ping pong ljud i dunklet, sileshårets droppar bär verklighetens tyngd. Dimman bryter ljuset i fantasmagorier. Den inre floden fyller formerna som om de hade fattats. Tappar måndag mitt i dimman, tungan söker tänder. Please return to sender. Fastän redan del av silverdrömmens rörelse skickar hesa dinosaurieröster fröet av ett jag tillbaks mot ursprunget av överlevelse.
Gröna celler spridda över marken drar med en dåres tålamod nytta av strålningskaos och vatten, gräsen böjer sig för vinden, varenda ljusflik fylls av bladens mosaik. En katedral av klorofyll med tusen rum är nu världens största varelse. Hjordar av gräs växer sig runt planeten, träden betar himmel. Ytspänningens klocka tickar, socker fyller cytoplasman, förvandlar atmosfären till möjlighetens park. Ljuset vandrar över slätten som en delad tanke. Här i drömmen är tiden alltid mogen, ögon blickar frön av väntan, groddar blommar.
Mellan Homeros och Shelley kalhöggs plötsligt våra minnen. Hekatomberna av ved blev rök och svalde återväxten. Nu sjunger svarta trastar i skogar av antenner utan ett enda träd.
Enligt beslut om reservat är en del av parken reserverad som respektzon, ur blad i mun och hand i hand. Hör ljudet av den kvist som bryter lagen. Skräpljus fördunklar atmosfären, man ser ju inte stjärnorna för bara ljus. Mellan ingens och allas skiljer det en världsbild. Om världen är en allmänning borde vi kanske dela på kompotten. Vi tar inga fångar, vi är dem. Vi slåss om den här platsen som redan är vår. Ur selektionen stiger kärlekens åtbörder fram fortfarande fullt valbara.

1:3 Maskinerna
Maskinerna är alltid bättre och snabbare än vi på det vi designat dem för. Det stressar oss och kan verka skrämmande. Att skilja verktygen från handen är inte längre möjligt, filmmakaren ser världen speglas i sin dröm. Vi fostras av maskinerna och verktygens intention, ser ängsligt över axeln vår egen skräckvision. Vi laddar appar till mobilen, träffas av fotoner uppifrån, avtalar möte, sjukanmäler. När personkontot upphör har livet flytt, det nya dödsbegreppet är snart ett faktum. Det digitala missbruket av minne sida upp och sida ner fyller hyllorna med förutsagd information.

1:4 Djuren
I det infraröda ljuset kan djuren ses som värmeflockar i det stora gröna. All rörelse ger värme och varelsernas riktning är mer liv. En vilja till förbränning utgår ur kemin och andetag av många slag håller brasan glödande.
De tama djuren har oss i sin flock. Som mjölkbonden under den vita piskan sliter slåtter med sin häst gör djuret hund utav sin bäste vän. De tama djuren talar till oss om vårt inre barn. Vovven och marsvinet artikulerar vårt behov.
Djurens relationer med maskinerna är däremot underbart problemfri. De låter sig klias, matas och avlivas med suverän indifferens. För dem bär inte tingen någon riktning utöver den mest uppenbara, materia och maskiner bara varierar samma tema; sten. Verktygsmakaren ingjuter sin vilja i klubban och ser den ligga där och se tillbaka. På skaftet gör gräshoppan sig fin.
I harens öga speglas solsignalen och får omedelbar respons.
Alla de små liven uppstår till och från som öar i glömskans tröga flod.

2. Kroppen

2:1 Filosofi
Tittut tittar kroppen ur sitt kulturbandage. Den förlängda fenotypen sa en väluppfostrad engelsk biolog om bland annat de varma djurens sociala organisation. Kropparna som längtar att lita på varandra lutar sig mot andra i en åtbörd av djup erfarenhet, söker ett gemensamt minne. Händerna mot solen magen full och fötterna på jorden, en biologisk växelverkan bygger torn av organismer. Öar av fibriller glider smidigt mellan senor. Gravitation och kitinisering bildar småningom ben och nya leder. Hyomandibularbenet revolutionerade tuggandets princip, nu tuggar vi på i princip om vad som helst.
Ljuset som genomlyser materien, lager över lager illuminerar tomma hus, varifrån kommer det och fyller våra hjärnor och vem är det som aldrig ringer? Varför är världen just så här att allt kan leva här. Människokroppar strövar genom gruset och funderar över stjärnor.

2:2 Intryck
Kroppens spretiga och mjuka vävnad som liksom svampens runda fruktkropp upprätthåller flödet av rekombination. Markens nät av levande mycel och fädrens arv av överlevnad gör en prognos för hormonnedfall och metaboliskt högtryck, ser överallt en annan möjlig värld. Ur kroppens håligheter sänds signaler till dendriterna. Diamantpelarens brutna fallande öppnar upp ett annat rum där moln av reaktioner går från kemi till väder. Det vi kallar väder är bara något vi försöker fånga i ett nät av språk. Som jag i en tidigare undersökning konstaterat är Vi i själva verket vädret.
Språket ångar ut ur allvarandra. Seglande med andedräkten flyger ord som små presenter eller glödande som svetsloppor. Försonar och bekräftar, förnekar, dominerar, bygger minnen, målar världen fullt begriplig, ny och användbar. Långa sega trådar utav tjat är viskleken i tusen år. Själen sjunger; Åh blommande ljus jag är din fjäril. Aldrig; Hallå bilist eller Hej konsument. Det är en efterkonstruktion.
Sömnig vävnad, hinnor, ben och muskler, stönar, growlar, en orakad zombiearmé. Blodet nynnar ge mig syre, ät mig, bär mig, fyll upp tomheten med existens. Behovet formulerar sig i tankeskogar, eldar brinnande på stränder som sträcker sig mot mörkret, träden vandrar, vindar vänder. Svampars samtal under marken är en nebulosa av synapser roterande med öppna öron. Med omloppstiden spegelvänd förser den sig med all tid i världen.
Kroppens yrsel är min sång. Alla djur med hår sträcker sig mot väggen. Sätter handen just så högt man når. Färgar tidens avtryck rött. I världens grotta vimlar varelser och marken fylls av spår.

2:3 Mat
I kroppens nedre hålrum serveras energitransformationer. Molekyler byter laddning, knuffar ljus, polaritet till rörelse och dans. Neuroner ringlar thailandslyktor, bringar reaktionerna tillsammans, bildar avstånd, ynglar tid och smakar på sig själv. Cellernas dendriter sträcker fingrarna mot skyn, förenar sig i lövverk, av skogen blir ett träd. Kloroplastens lilla radioteleskop är den som uppfångar den livgivande signalen. Ljusets kvanta i små solpaket, presenter från den vilda solen, packas, öppnas och fördelar sig i biosfären. I alla cellers magar dansar elementarpartiklar, protoner bugar medan elektroner håller sig fnissande i marginalen. Citronsyracykeln vinglar uppför backarna och rullar nerför stupen. Ljuset från paketen är ju sagans gamla oljelampa. I skenet ifrån den monteras proteiner. Organiska berättare snickrar alternativ och fyller rummets möjlighet med funktionell struktur, bestämmer kropp och riktning, rundar framtida förening.
Vi är en utväxt under träden.

2:4 Mjukhet
Embryots första rörelse som drar täcket av sig själv öppnar upp sitt hålrum där floden flyter form och flödar riktning, stammen ställer upp och sväller sig rak när teckenfloden fyller form med vett och vilja. Ömheten är bara något starkare än döden. Men det räcker.

3. Vädret

3.1 Själaglad
Öppna säcken Broder Koltrast släpp ut det mjuka mörkret som sjunger under träden myrornas stjärnprydda täcke.
Världen är en grotta vid en kust. Vidsträckt öppnar den mot vad vi tror är tid. Borsten reser sig på ryggen. Vilda hästar trampar himlastigar, gyttrar molnsträcket. Inåt sträcker morgondimmans frihet tolkningsföreträde åt drömmens anarkister. Bilder rusar ljudlöst, vita blixtar möter måsars ögonblick. Snart är stormens himmel. Från tidens skepp syns världens kontinenter rulla över synranden. Inombords hörs ljud från andra städer dämpat som på bibliotek. Alltid bortom expanderar metaforen. Natur är just det du tror, molnens morgon upptäcktsgryning livets ögon överallt, en tusenhövdad gudabild utav sig själv.
Själen som presenterar världen för kroppen, i världen växer kroppen och i det mötet uppstår själen. Självet representerar världen och så vidare… När själen bryter namn med djuren öppnas djupa tunnlar i vår glömska, shamanens bakdörr bjuder in minnena från mörkrets sälla jaktmark.
3:2 Mätfel
Allvarliga mätfel fyller kartorna med mygg, världen gungar och det gör mig trygg.
En grekisk teori får omförhandla verkligheten. Det hela sköts diskret av en ganska anonym byrå. Som bara gör sin plikt i det stora hela. Ingenting blir ingenting och beslöjar någonting. En plötslig skrynkla i ett fält där möjligheter kanske blir kastar skuggor ljusår bort. Själva skillnaden står stila virvlande runtom polariteten. Partiklar föds och droppar faller fritt i någorlunda tid. Graviterar runt sin navel rundare för varje varv.
I materiens labyrint är slumpens kaostroll fångat. Bergets rot är dess historia, icke läsbar, alltid uppenbar. Mellan laddningar byggs stenars salar, innesluter inverterade galaxer. Ett mikrokosmos begränsas av konstanter som klär tidrummets väggar med tjatiga tapetmönster, helt enligt de öppna fältens teorier. Räkna bakåt tills du faller. Runt, runt i en ring, tänk på ingenting. Vi är alla lika olika. Jag vet också vad du tror.
Å den ena sidan varmdjurens förtroendefulla samling, ömhetens broar genom natten, å den andra sidan hjärnspöken och hierarkier, Metropolis där hissen går ända ner åt helvete. Psykotekniska institutet tar hela ansvaret för vår mentala hotbild. Vi måste bygga ännu högre individer som höjer sig ur viljeträsket och satsar på det egna fläsket. Förtryckets mekanismer byggs in i traditioner, kapporna tas på som skydd mot utanförskapets kyla. Innanförskapet stärks när vi får vara jägare till fots på vakt mot främmande. Sortera soporna och släng ut de oönskade och förklädda, de saknar antagligen medlemskort. Ekonomismen är den moderna socialdarwinismen.
Osynliga arméer sticker ut åskådarnas ögon med elektriska svärd. Kråkor hoppar från trafiksignalens rödljus till tunnelbanans blå. Väntar på ett felsteg, att mänskoströmmen den varma ska snubbla, dö och fläka upp sig för förruttnelsen.

3:3 Politik
Innanförskapet oroar sig för utanför, beige medelklass och romer. Alla är vi politiker och kaospiloter, haru en spänn till mitt projekt, jag tänker leva. Skillnader i proteinpoäng, klädedräkt och överlevnad som från början gav skjuts åt produktionen är numer en anomali som ger ekonomisk skevhet och omöjliggör demokrati. Framtidsblick och lodrät organisation, kapitalism och patologisk individualism. Kränkta män i Babels torn jobbar över bevakar apokalypsen. Prognoserna är osäkra men förutspår revolution.
Tiden kramar oss som en mycket hungrig jätteorm. I Stig Dagermans vision är det uppgivandet av viljan och delegeringen av makt som slingrar omedvetet och fyller oss med ångest. Tänk om han har alldeles rätt. Jimi Hendrix nuna lyser kaxigt över Gullmarsplans perrong, som en fana för dem som inte följer några fanor.
Man bör mäta sig mot döden och beväpna sig med vingar.