Det ramlar och ramlar och ramlar och det slutar aldrig att ramla
han försöker och försöker och försöker att hålla upp det
han försöker att stämma upp det med händerna, armarna, ibland med benen
men det är tungt, ack så tungt och hans krafter räcker ju inte till
då försöker han att åtminstone hålla uppe humöret, visa ett trevligt ansikte, le
och så blir det trängre och trängre och trängre där han befinner sig
där alla runtomkring honom befinner sig
och just när allting verkar förlorat, när allting verkar hopplöst
får han syn på henne, faller hans blick på hennes, ser han de där två ögonen
Från ögonen utstrålas ett sken, ett sken som utvidgar sig
ett sken som blir större och större och kraftigare och börjar öppna rummet
hennes ögon utstrålar ett ljus, ett sken som öppnar rymden
som stämmer upp himlavalvet och förhindrar det från att ramla
och han känner hur himlavalvet blir lättare och börjar flyga upp igen
hur tryckte på hans händer, armar och ben lättar
han känner hur allting håller på att åka tillbaka på sin plats
hur världsrymden åter börjar bli vad det var innan det började ramla ner
skenet från hennes ögon gör att luften fylls med syre igen
och att den klaustrofobiska känslan börjar tunnas ut
och flyga sin kos mot atmosfärens yttre skikt.