melankolisk trumpet ensam i natten ljuder dovt
är det mina steg i den piskande vinden med vattenis
stadigt hamrande sitt hårda underlag
nej, vad lönar det sig att titta bakåt på gatan
den vägen känner vi alla, redan passé
de sagda stundernas fallna babels torn
går ej att bygga åter om än reparera nödtorftigt
livets grottekvarn maler skoningslöst
om jag lär mig av mina misstag
är jag då det vi benämner med social förmåga
har jag utsatt mig tillräckligt för livet
tagit för mig av interaktion, kärlek, äkthet och lögn
finns det någonting där två förverkligar enhet
sin sanning, vision och tillkommande
mina steg hamrar vidare som hjärtslag
pumpar ut känslor, suger in reaktion, destillerar tårar
varför sinar de aldrig, tar slut
glädje i dess mäktigaste form gör ont i bröstet
men nej, det är inte sådan eufori jag vill åt
utan nollställdhet - nirvana - där allting - är
betraktarens allvetande blick skådar, accepterar
värderar aldrig, utan säger ja, så är det



frid