Livet skrämmer skiten ur mig
konstaterar jag lugnt
när jag försöker balansera vardagen
men ramlar av en knytnäve inifrån
samtidigt som tårar bildar vägar
på ärrade kinder i oskyldighetens tecken

Jag borde le och jubla högt
men jag slutade sjunga när du kom
och nynnar endast pliktskyldigast
för visst kan jag inte gråta nu
när allt är bättre än det någonsin varit?

Närheten är mitt stora gissel
då kroppen längtar och sinnet skriker
man blir beroende och jag klarar inte mer
lämnar du mig så kommer jag inte upp
falla hejdlöst gör jag inte ofta men det har skett
och bräckligheten slår mig när jag trillar ihop

Vet jag ens vem jag är frågar jag mig själv
trots att du sett varje vrå och hört så många ord
de borde räcka för att definiera för någon annan
ändå skäms jag över fördold skam
ångesten är inte rätt just nu
och jag ler för att göra det rätta

men snälla håll i mig
jag kan inte säga stopp
och mina tårar är den sista kraft jag tar
för att säga att jag vill stanna