Jag tror att jag ska tygla dig
aldrig hade jag mer fel

det ångar om dina andetag
och fräser
svetten glänser i din svarta päls

all min oro kan jag se
i dina ögon
alla mina känslor får jag
mot mig

eller med mig om jag kan
vara neutral inför det okända
se ned i brunnen av mig själv
frigöra dig från

mina egna trånga skor
min perception
som inte är hela verkligheten

när mitt vatten är utan vågor
när min skog vaggar i vindens takt
när natt blir morgon utan motstånd
när jag förlikat mig med hur lite jag vet

då försvinner högspänningen i din rörelse
och elektriskt ryckande hud
blir sammet

När jag lär mig använda en promille
Av din ögonblickliga uppfattningsförmåga
Av din gränslösa empati,

Hålls två kroppar vid liv av samma puls
Och du ger mig lättnaden av
Att inte vara någon annanstans
Här just nu