Hittills går det bra
Hittills går det bra
Hittills går det bra
Måla båten blå
Nu drömmer hon. Det syns i pratbubblan som hänger mellan första och andra våningen i miljonprojektshuset. Och jag ser det. För jag passerar förbi varje dag på min cykel. Oftast ignorerar jag i henne med hänsyn till smittorisken. Men denna gång jag kastar dit ett pronomen. Ett rimmat ord saltat med ett par destruktiva konsonanter. Sen faller hon för mig men glömskan har starkare dragningskraft.
Jag älskar hennes idé. Som centralfigur i en utkant. Som en ledsen clown där sminket tvättats bort och ingenting tar vid. Om man knackar försiktigt på hennes knän hör man ekot. Det där genljudet som isar igen porerna och draperar en i vemod. Det som bottnar sig i den lysande framtid hon en gång hade men som försvann i den stora stadens neon.
Vem sa att brustna drömmar inte kunde vara vackra? För hon personifierar en önskan som kom på villovägar. Ett blankt papper som alltjämt förblev en definition av vitt. Ett primärt behov stillat av svett men ofullbordat av någon hetare. Jag avundas hennes sälta. Hennes torra ytskikt som man knäpper upp med knappar. Som blottar den lilla, lilla punkt. Där allting började spricka.