Visst för att man skaffar nya vänner men när man har haft några under en längre tid, mer liknande halva eller mer än en tredjedel av sitt liv, de vännerna släpper man inte, de har liksom växt ihop med en på ett spirituellt plan, man har en massa delade minnen som ingen annan har med en och man har spenderat otaliga timmar till konversationer om allt och ingenting och framför allt, man har haft tid med varandra för att kunna bygga upp tillit, respekt och förståelse för varandra. Utan vissa av mina gamla vänner så hade jag inte varit den jag är idag, de har varit varit ens grund att stå på när världen har börjat svikta och de har varit ens tak när det har öst ner bekymmer på en. En äkta vän håller alltid ens hand eller kramar om en när allt bara vänt upp och ner, nu när jag beskriver hur bra en hel hope av mina vänner har varit, då kan man inte annat än att fundera, har jag varit en bra vän? Har jag varit någons stöttepelare när de har behövt det och om jag har kommer jag fortsätta att vara det i framtiden?

Sen har vi nya vänner, en del förlorar man kvickt och en del väljer att stanna vid ens sida, även om man är jobbig till och från. Man bekantar sig alltid med nya människor och det är huvudsakligen därför man träffar nya personer, för att se hur lång tid man har dem som vän och hur många delade minnen man kommer att få, jag som inte direkt har någon tolerans för att saker och ting ska ta tid är det ibland väldigt svårt att ha långvariga relationer med folk för jag har nada tålamod.

Men ni där ute som väljer att vara min vän och klarar av hur jag är kommer jag att längta efter att träffa och lära känna och jag kommer kanske inte vara den bästa eller mest aktiva på att vara i kontakt med dig, men när jag väl har dig i tankarna så dyker du upp till och från och kommer att fortsätta att invadera mina tankar i många år framöver.