Samtiden drar mig tillbaka in i min egen historien,
i små glimtar upplever jag sådant ur det förgångna.

för liten att hantera, för stor för att förstå,
ifrågasättandet präglar mitt väsen, varför?

min scen är min vardag, och pjäsen fick svidande kritik,
en roll bland många, när är man sig själv?

Är jag mig själv när jag är ensam? eller är rollen jag?
svaren retar mig med sin uteblivna existens och frågorna växer.