Du är i trakten,
har sett dej.

När åker du tillbaka, när ska du ut igen ?
Du och dina vackra resor,

dina vandringar.
Överallt
ett cafe

en sol,

bilden av dej

en dag precis som jag
här överallt i världen

som jag ser dej.

Vi talar inte,

skriver

ibland,

kanske här ,

möts inga fåglar,
jo från var och en

av våra fönster
på glänt,

en måne när det
blivit kväll.

Ibland är den stor
och den svävar,

vill in och ta över.
bli mitt hem

med sina kratrar.

Vet inte hur den lyser
in genom dina glipor.

Har aldrig besökt dej,

har bara sett dej,

ett cafe en sol,

bilden av dej,
en dag precis som jag

här överallt i världen
som jag ser dej.

Jag kan erkänna
att jag nog gärna
velat dansa

på den takvåning

där ovan

kring kristallkronans ljus.

men jag väljer att skriva.
Är en enkel man

ganska trist har svårt
att ta för mej, kanske lite blyg.

Men jag rår inte över det

faktum är
att du antagligen inte finns.

Att allt det jag älskat
och trott på

bara varit tankar
och drömmar

kanske förnimmelser,

vill så gärna
förnimma dej

helst när havet blåser

eller när sista tågen gått,

och bli ett litet ögonblick
i universum.

Kanske din blick
ändå bland tusen åter

som dröjde sej kvar
och fick mej att känna

denna dragningskraft.