Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Om att sörja sorgen men inte dig

Jag önskar att jag fick sakna dig, sakna dig på riktigt
såsom alla andra verkar sakna dig.
Att sorgen tog sig lika starka uttryck som förra gången.
Att jag fick bli utslagen, nerslagen och från alla sinnen tagen
ut ur verkligheten.
För det här känns inte rätt. Jag sörjer dig på helt fel sätt.

Så jag önskar att jag fick sakna dig
sådär som pizzabagaren på hörnet saknar dig,
den ensamme gubben i hörnet som är sällskapssjuk
och ständigt tycker det är lika gott.
Som dina kollegor saknar dig på fikarasterna,
bullrande skratt och värme och sådana där wienerbröd med sylt
som smular i mustachen.
Som dina vänner saknar dig på pubrundor och jazzklubbar,
dina lundahistorier på halvt bortglömd skånska och
hur du torkade skrattårar bakom glasögonen.
Som din syster saknar dig, din bror saknar dig,
brunbrända barnsben på badstränderna på Hven
och det delade pojkrummet på Peterstorpsvägen.

Ja, jag önskar egentligen mest att jag fick sakna dig lite mer än vad jag gör.
Att inte saknaden blandades och späddes ut med lättnaden.

Lättnaden att slippa gå hem från tunnelbanan med stegen blytunga av rädsla. Rädsla för vilken pappa jag skulle möta.
Möta tända fönster och rädslan för att du aldrig skulle somna,
eller släckta fönster och rädslan att du aldrig skulle vakna.
Lättnaden att uppleva en tystnad som inte avbryts
av klirret av vodkaflaskor tömda på hopp.
Lättnaden att slippa möta någon som möter en öppen hjälpande hand
med en knuten näve.

Jag önskar att jag bara fick le åt minnena av dig och mig i vår vildvuxna trädgård med stereon på högsta volym genom köksfönstret,
köket där du lärde mig laga mat och lyssna på Cab Calloway
och där du tog min hand och sa "Vi ska alltid va tillsammans".

Men det är inte det jag minns.
Jag minns kvällen i september.
Din allra sista september.

Jag minns doften i rummet,
utandningens ångest.

Jag minns frustrationen och jag minns
att rädslan aldrig kom

Jag minns det första slaget

Minns att jag vände tillbaka huvudet mot dig
stadigt såg min blick in i din
som inte var där
och jag sa: ”sluta inte nu, slå igen,
flera gånger och hårdare,
visa vem du verkligen är!”

jag bad dig slå
och du var inte nödbedd

Jag minns det första slaget
Och jag minns dom andra med




Fri vers (Spoken word/Slam) av Doptera
Läst 449 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-02-27 12:47



Bookmark and Share


  katastrofromantiker
Det här är så grymt bra! Shit!
Det är så med sorg inför vissa saker och människor; kluvet.
Du fångar det så bra... en objektiv relaion till sorgen som inte går att känna.
2014-04-05
  > Nästa text
< Föregående

Doptera
Doptera