Strax efter banken öppnat klev Roger in genom de yttre entrédörrarna med sitt i högerhanden avsågade hagelgevär lutande mot höger axel. Hjärtat pumpade frenetiskt och han svettades floder bakom den svarta masken. Hans sinnen hade högsta beredskap och han kände en typ av välbehag i hela kroppen. Inom någon sekund registrerade han den bekanta omgivningen han hade lärt känna vid ett flertal, och klart fredligare, besök veckorna innan. Skjutdörrarna i glas med bankens logotyp i grå stelt typsnitt gick isär som för att välkomna honom även vid detta besök.

Bankens kameror var kopplade till bankens säkerhetssystem mot rån. Programmet – som var av allra senaste innovativ teknik för ansiktsigenkänning – och därtill en mångfald tänkbara huvudklädnader – avfyrade det tysta larmet till polisen omedelbart.
…
Polisen i Tingsryd fick in larmet klockan tio över nio denna morgon i mitten av juli.
Bankens säkerhetssystem med dess avancerade programvara kommunicerade direkt med polisens externa larmsystem. Vakthavande befäl Sten-Åke Olsson fick på sin bildskärm upp en liten kamerabild uppe i höger hörn som i direktsändning visade en maskbeklädd besökare med ett alldeles för kort hagelgevär. Han reste sig så tvärt från kontorsstolen att denna flög omkull. Han sprang ut ur sitt rum och skrek i korridoren där hans kollegor satt:
- För helvete det är någon jävel som rånar sparbanken!
Han öppnade Björn Vämjedals dörr tvärt och viftade ordlöst med armen att denne skulle följa honom omedelbart oavsett vad han än höll på med. Björn hade lärt känna sin chefs kropps- och ansiktsuttryck genom åren och förstod genast att det var allvar när han såg den fokuserade stela kroppshållningen likt en hund som är redo att döda.
…
Roger tittade på sitt digitala armbandsur och konstatera att han hade tre och halv minut på att göra sitt livs största uttag. Dagen till ära hade han plockat fram en gammal relik till armbandsur a’la åttiotal. Svart armband med en fyrkantig klump till digitalur. Röda siffror som visade timme, minut och sekund. Första skottet avlossade han genom att vända sig helt om och sikta på kameran bakom honom ovanför skjutdörrarna. Han kände kraften i geväret och rekylen som letade sig upp via bröstmuskeln upp i axeln. Ljudet var däremot mycket svagt då han hade Iron Maidens ”Run to the Hills” på absolut högsta volym i öronsnäckorna bakom masken. Låtvalet hade mer med längden på låten att göra än hans absoluta smak inom genren. Tre minuter och femtiofyra sekunder exakt. Kameran splittrades och blev hängandes i kablaget. Han vände sig om och demolerade kamera nummer två med samma beslutsamhet.
De två kassörskorna stod helt stilla intill sina pulpeter. Några sekunder innan Roger passerade de inre entrédörrarna hade de varit helt fokuserade på sina bildskärmar. Den ena kassörskan hade armarna högt i luften och munnen var nu vidöppen. Roger gissade att hon skrek. Den andra såg mer avstängd ut som om hon försökte smälta in i omgivningen och bli ett med pulpeten. Hennes mun var stelt sammanbiten och gav intrycket av att hon totalt saknade läppar.
…
Tretton minuter över nio satt Sten-Åke och Björn i polisbilen. Fullutrustade med skyddsvästar och vapen. Björn gick igenom och osäkrade sin Glock pistol. När Sven-Åke körde ut ur garaget efterlämnande bilen ett eko av skrikande däckljud. Adrenalinet och den varma sommaren samt de allt för isolerande skyddsvästarna gav dem bägge polismännen blöta blänkande pannor.
…
Lisbeth Valdemarsson hade varit anställd på banken i snart tre år. Fram tills för en minut sedan var det den stora passionen i livet. Hon älskade bankmiljön och att möta alla möjliga typer av kunder. Som vuxenstuderande hade hon bytt karriär totalt från undersköterska till ekonom. Trettiotre år när hon examinerades på Växjö universitet. Hemma i Tingsryd hade en tjänst på banken dykt upp och hon fick jobbet. Den lyckligaste dagen i hennes liv. Nu rullades historian med Lisbeth Valdemarsson liv upp innanför hennes näthinnor likt en dålig Facebook resumé. Små blänkare och filmsnuttar tagna ur sitt sammanhang och sammanfogade i en osammanhängande dålig trailer. Emellanåt bröts filmvisningen av enorma ljudknallar i banklokalen. En man med svart mask iklädd någon form av verkstadsoverall sköt inne i banken. Han tittade på henne. Hon frös såväl inombords som kroppsligen och kunde inte längre formulera en enda tanke eller röra en lem. Som om golvet förvandlats till ett gyttjebad stod hon orörlig och oförmögen att förflytta sig. Då han gick rakt emot henne blundade hon och bet ihop munnen så hårt att hon kände en tand knaka.
Roger tog tag i den sammanbitna kvinnans hästsvans och satte hagelgevärets pipa under hennes hals samtidigt som han väste:
- Ta fram nyckeln till baksidan av värdeinlämningsskåpet. Gör det omedelbart eller jag avlossar ett skott rätt in i halsen på dig. Förstått!
Lisbeth kände hur det rann någonting varmt längs hennes innerlår och kunde inte förstå vad det var. Det började droppa ymnigt på golvet då hon förstod att hon kissade på sig. Hon hörde mannen tydligt men förstod inte ett ord. Hon kunde inte tänka överhuvudtaget. Nu kände hon mannens ena hand över hennes midja och hon hörde ett litet metallskrammel och förstod att det var hennes nyckelknippa. Hennes sista tanke innan allt blev svart var att hon inte kunde bli av med nyckeln till tvättstugan igen.
Kvinnan Roger hade tätt intill sig segnade ner på golvet utan anledning. Refrängen på Iron Maidens hitlåt och den ljudlösa omgivningen gjorde händelsen något surrealistisk. Pulsen låg fortfarande på runt hundrafemtio. Han kände sin kropp och dess hjärtfunktioner utan och innan. Som hypokondriker hade han försökt lära sig så mycket om sin egen kropp som möjligt.
Han kunde avgöra sin puls på två slag när. Han lämnade den avsvimmade kvinnan i snabba kliv bort till ena kortväggen bakom diskarna. Där var den låsta baksidan av värdeinlämningsskåpet. Han visste exakt vilken nyckel det var och öppnade baksidan på några sekunder. Drog av sig ryggsäcken och plockade ut de av Tingsryds affärsmäns surt förvärvade kontantinlämningar. Fyllde ryggsäcken samtidigt som han vände huvudet till höger och vänster i jämna rörelser likt en simmare.
…

- Va fan är det här? Vi har väl inte haft rån på tjugo år minst. Sa Björn.
- Nope, nåt sånt ligger det på svarade Lars-Åke.
- Måste vara en desperat knarkare, jag gillar inte den här situationen. Och var fan är Holmqvist och Rosengren?
- Dom kör för allt vad tyget håller från Väckelsång. Framme om tio minuter högst. Växjö är inkopplat också och avspärrningar i alla väderstreck på gång.
- Du vet Lisa o jag ska ju för fan ha barn strax. Kan ju inte hålla på o skjuta o jävlas nu.
- Ta det lugnt. Vi följer protokollet svarade Lars-Åke.
Lars-Åke var långt mycket mer rutinerad en sin yngre kollega Björn. Han hade utflugna ungar och knappast några nya på väg. Jo visst om fem tio år börjar det drälla småttingar hemma igen i form av barnbarn tänkte Lars-Åke när han svängde in på bäckgatan som gränsade till storgatan där banken låg.
…
Roger sprang ut ur banken och satte sig på den trimmade mini motorcykeln. Den var bara fyrtiofem centimeter hög och dryga metern lång. Rogers sittställning påminde om när han ibland visade sin sladdbror cykelkonster på dennes lilla cykel. Men storleken var en del i Rogers plan för bankrånet i Tingsryd då han hade haft den med sig i ett helt annat fordon.
Den starta på första kicken och han gasade iväg på storgatan och tog vänster ut på Hoogenskildsgatan som ledde till den stora genomfartsvägen 27/29. Väl ute på landsvägen maxade han upp motorcykeln till sina hundra kilometer i timmen. Iron Maiden i Rogers öronpluggar ersattes nu av en betydligt lugnare låt.
Trots motorcykelns storlek och hans sittställning gick det stadigt även i denna fart. Inom någon minut nådde han avfarten till väg 120 och tog vänster in på denna. Inga förföljare så här långt. Hans puls lugnade ner sig något. Efter två kilometer tog han av på en liten grusväg som ledde in i tät granskog. Han körde försiktigt de femhundra meter han hade fram till sin egen nya Volvo XC70 med allt för många obetalda avbetalningar på.
Han slet av sig ryggsäcken och tömde ut alla de små vadderade kuverten på marken. En och annan myra intresserade sig för jättekonstruktionerna som landat i deras landskap. Han sprättade upp kuverten och tömde dem på dess kontanter och lade dem i en plastpåse från Konsum. Han öppnade bagageluckan och knöt ihop plastpåsen och gömde den under reservdäcket. Han slet av sig overallen, kalsonger och strumpor, masken, och handskarna och slängde det och alla öppnade kuvert i en hög några meter ifrån bilen. Han rullade motorcykeln och lade den överst i högen. Trots att klockan inte ens var halv tio var det minst tjugofem grader där han stod helt naken i den solbelysta skogsgläntan. Han kände en lätt svalkande sommarbris susa genom träden. Puls runt hundratjugo tänkte han då han tog ut en vikbar resegarderob ur baksätet.
Innan han kunde sätta del två i sin flyktplan i verket var han tvungen att återfå normal puls. Han öppnade passagerardörren på Volvon och plockade ut en medicinburk av något slag ur handfacket. Hans händer skakade kraftigt som om den stora adrenalinutsöndringen han nyss haft nu gav honom baksmälla. Han fick nätt och jämnt upp locket men lyckades skaka ut tre piller och svalde dem omedelbart med en nickrörelse i nacken.
…
Lisbeth Valdemarsson kom till sans när kollegan gjorde en lov förbi henne, fortfarande skrikande, springandes omkring i banklokalen utan mål och mening. In genom de inre skjutdörrarna kom två polismän Lisbeth kände igen. De hade dragna vapen och började skrika ut kommandon högt i lokalen. Den ena polismannen, kunde han heta Björn trodde Lisbeth, tog hand om hennes kollega genom att hålla armarna om henne och vyssja som om hon skulle nattas för kvällen. Lisbeth blev nu helt medveten om sin omgivning och att hon satt helt genomvåt i sitt eget kiss. Hon reste sig upp då Lars-Åke kom fram till henne och tog tag i henne. Hennes kropp hade som ett korttidsminne för tillfället och den började vifta kraftigt med armarna för att riva ut ögonen på angriparen som kommit tillbaka.
…
Sten-Åke Larsson hade haft med överfallsoffer att göra vid många tillfällen och var helt beredd på reaktionen. Han fångade bankkassörskans attackerande armar lätt och tog samma famntag om henne som kollegan gjorde på den andra kassörskan. För utomstående som eventuellt tittade in genom fönstret måste situationen nästan sett lustig ut. Två polismän i långsam foxtrot med de två hysteriska bankkassörskorna vilka hade en helt annan takt och dans för sinnet.
…
Roger hade parkerat Volvon i en skogsglänta där grusvägen hade som två skogsvägar åt vardera hållet. Han vände nu på bilen och körde iväg en tio meter innan han stannade bilen utan att stänga av motorn. Gick iväg till högen med bevismaterial och hällde två liter bensin över alltihop. Eventuellt skulle det bli skogsbrand av hela skiten men det var inget han kunde göra något åt. Tvärtom kunde det rent ut vara en fördel ifall det fungerade som en avledande manöver. Han drog de sista deciliterna som en sträng ifrån högen innan han tände på. Det började brinna häftigt och han kastade bensindunken bort mot högen och sprang till bilen. I backspegeln såg han motorcykeln explodera och hur elden nu började slicka sig upp längs en torr gran. Han körde lugnt ut från grusvägen och ner mot Tingsryd igen. Tillbaka på vägen där han maxat minimotorcykeln låg han nu i lagliga sjuttio kilometer i timmen. Ur CD – spelaren kom rösten från Tomas Bolme. Roger lyssnade på trilogin om ARN Tempelriddaren medan AC:n i bilen sköljde behaglig kylig luft omkring honom. Pulsen var nere på normala sjuttio när Roger svängde in på väg 119 mot Ryd.
…
Sten-Åke hörde Växjöpolisens uppdateringar på radion. Han och Björn satt i bilen någon mil från Ryd och rapporterade in det han och Björn lyckats få ur kassörskorna, vilket inte var mycket.
Tillsammans med den korta sekvens som kamerorna fångat av gärningsmannen innan de blev sönderskjutna hade de ett vagt signalement som nu gick ut över närområdets alla patrullerande bilar. Om rånaren inte bytte fordon så skulle det bli omöjligt för honom att ta sig igenom det finmaskiga nät av vägspärrar och kontroller som sattes upp med några mils omkrets om Tingsryd. Sten-Åke och Björn stod för vägspärren på väg 119 mot Ryd.
En nyare Volvo XC70 närmade sig och Sten-Åke stod mitt på vägen och visade med vänster arm helt utsträckt att föraren skulle svänga in på parkeringsfickan de själva hade parkerat polisbilen längst fram på. I Volvon satt en man i trettioårsåldern. Mannen tryckte på någonting inne i bilen och fönstret sänktes på förarsidan. Han satte ut armbågen så den vilade längs det nerhissade fönstret och kikade ut med huvudet och sa:
- Hej!
- Hej – Jag skulle vilja kika på körkortet sa Sten-Åke
- Okej sa mannen och plockade fram körkortet och räckte det till Sten-Åke.
- Får jag be dig stänga av motorn medan jag gör några rutinkontroller sa Sten-Åke myndigt.
- Inga problem svarade mannen.
Sten-Åke gick långsamt, och nästan släpande som om han befann sig någon helt annan stans i sinnet, till polisbilen och räckte över körkortet till Björn som genast slog in körkortsnumret i polisens trafikregister. Plötsligt vände sig Sten-Åke om i en häftig rörelse där han drog ut sin Glock ur hölstret. Mannen startade bilen men försent. Sten-Åke tog tag i honom via slipsen och drog ut honom halvvägs ur fönstret och satte pistolen i tinningen på mannen och väste:
- Stäng av bilen eller detta är det sista du någonsin får uppleva!
Björn kom efter och undrade vad i helvete det tagit åt kollegan. Den unge mannen såg ju ut att vara en reseförsäljare av något slag. Och här står chefen och gör sig skyldig till ja jag vet inte hur många protokollbrott tänkte Björn.
Mannen stängde av bilen och skickade ut nycklarna på marken framför Björn som fortfarande inte fattade någonting.
…
Roger såg polispatrullen längs väg 119 och andades lugnt. Han hade visualiserat den här situationen så många gånger och kände sig mycket trygg i sin förklädnad. En varg i fårakläder era jävla snutjävlar tänkte han när han parkerade bakom polisbilen. Han sänkte ner fönstret och satte ut armbågen lite nonchalant och sa hej till snuten. I samma ögonblick gick en iskall kår längs hela hans ryggrad. Han kände pulsen öka från lugna sjuttio till etthundratrettio igen. Han hade ju för i helvete glömt att ta av sig den gamla åttiotalsreliken med lysande röda siffror på armen. Den stack nu ut såväl bokstavligen som genom fönstret och han såg snuten fånga den med sin undersökande blick.
SLUT