och ni skriver som om det vore vackert, som om det finns puls, men jag vet bara hur smutsig hud kan vara. jag vet precis hur mycket vatten som inte sköljer över och precis hur mycket tvål som inte räcker till.
och jag biter mina naglar

så de blir vassa, skrapar dem sedan mot skinnet på armarna
i flera streck. skrapar, skrapar bort. drar upp knäna under hakan och klämmer ihop, stoppar luften som vill ut
och sväljer hårstråna som kommer ivägen. ni skriver
som om det vore vackert, men jag vet hur ont det kan göra.

en sån här ondhet som inte är vacker.



som stönar och låter, som gör att jag vill blunda, hårt, hårt, och som jag bara måste vänta på att den går över. jag måste sluta skrika och jag måste hålla käften, för resten av livet, för sånt här kan man inte prata om, och jag måste paralyseras för sånt här kan man inte göra någonting åt.
och jag biter så mina läppar blöder och det forsar och flödar och all min självkänsla rinner ut

och klibbar fast någonstans mellan springorna
i ett dunkelt sovrumsgolv. ni skriver som om det vore vackert,


men jag vet hur det är att slå bort någons händer
och säga nej hundrafjorton jävla gånger.
jag vet hur det är att lämna man efter man
efter man
för att minnena, känslan som finns när vi älskar skrämmer bort och tar all plats från det där goda som skulle kunna finnas.
jag vet hur det är.


att liksom mekaniskt darra till
när någon smeker under ens tröja. dra halsbloss av ångest
och kräkas upp tillit, aldrig ta den in, igen.
ni skriver som om det vore vackert


och jag,
jag bara äcklas.
jag skäms.




mest skäms jag för att jag lät honom
förstöra mig.