Livet är en färd mot månen. Vi sitter i vår rymdfärja ensamma och tittar ut mot alla planeter långt borta. Allt är tyst. Allt är stilla. Vi vet att månen bara var en ursäkt för resan. En ursäkt för att få vila i denna stillhet. När vi kommit till månen lär det inte ta lång tid innan vi påbörjar en ny destination och återigen är målet bara en ursäkt för resan. Vi landar aldrig egentligen utan befinner oss ständigt på en resa. Inte ens döden kan stoppa oss. Döden är snarare än portal - en ingång – än en vägg. Hela tiden reser vi och aldrig kommer vi stanna. Men egentligen har vi aldrig rört på oss. Vi har nått målet för länge sedan. Faktum är att vi alltid varit där. Målet har aldrig varit bortom oss. Vi står still men rör oss. Vår rörelse är egentligen vår absoluta stillhet. Vi är redan framme. Det har aldrig funnits en resa. Vi är grundade. Vi är här nu och har alltid varit det och kommer för alltid att fortsätta vara det.