Hon går som nattfjärilen
som virvlar runt en gatlykta.

Hon är så spröd,
stämbanden de rispar
mot ett askträds torra fnöske,

En skallerorm slår sin bjällra nedan
i cirklar
det doftar lava och sjögräs långt bortom

Håret det är svart och tidlöst
inramat om hennes kinder
blänkande i den rosa svala rodnaden

Hon ser skymningen falla om natten
ensamt i ett fönster över vattnet.
Hon rör sej neråt
vant och hemtamt

som om allt ovanför molnen
lagt sej runt henne,
allt smyckat och omtänksamt invid.

Det är sant att det ibland
kan kännas som att orden inte riktigt räcker till
om varför vi över huvudtaget går i dess spår
i sökandet efter det fullkomliga

Hon är i alla fall här
för att stanna