Vi fick beskedet på våren
många har fått det
trott
att det inte händer oss

Du lutade dig framåt
sa till läkaren.
- Får jag lov att gråta en stund?
Det fick du...
Jag grät inte men höll dig hårt,höll dig hårt..

Det blev en svart sommar
fast så nära, så nära
att varje rörelse gjorde ont
jag gjorde allt det där,
du vet det där intima
vi alltid sa att anonym sjukvårdspersonal skulle sköta.
Det var till och med ett löfte.
Jag var tvungen att svika det löftet
och kom närmre dig mer än någonsin.

Huset och trädgården
fylldes av vänner och grilldoft
mellan morfininjektioner och smärta
du ville ha det så..
det är ju klart, det var ju DU.
Det var ju vi!!

På vår bröllopsdag
någon gång i juli
det trettionde året, den finaste.
alla vänner samlades
som de gjort hela sommaren
Jag ordnade så att du fick håret fixat
och köpte kläder
för nästa sommar.
Lätta klänningar
som fjärilar och sommarbris
som den storm du älskade att bada i.

Jag gav dig ett hopp om
en ynka sommar
efter att du givit mig
ett liv.
Min gåva var ynklig
men ändå .....

När sen döden
la sin tunga hand på dig och mig
och du andades utåt en sista gång
morfinpumpen väste
höll du min hand
medan den första blomman slog ut
skär och vit
full av tårdagg
på ditt
älskade magnoliaträd.

Jag log och grät
log och grät.

Sorgen springer ifatt mig ofta
i det liv jag fortsatt leva
med kärlek och gråt
fast mellan då och nu.