Som en gång var, den röda röda färgen, min kropp rakt genom världen. Den är ej längre den samma, icke mer skall den förnyas, icke mer skall den gro. Förfallets begynnelse minns jag ej, mer än jag nu veta mig vara fångad i dess ofrånkomliga skéende.
     Som en gång var, levnadens klara ljus, livets pågående, de vådliga lansarna kastade och mitt oskyddade hjärta i dess flöde. Nu gömd i ett mörker, vilket stilla tätna, sjunka jag sakta, var dag djupare, var dag glesare. Nu nästan icke synlig.
     Själ och röda röda åtrå, som i ljuset det klara, skillrade, strömmade vitalt utav lustan, varför är ni icke mer? Hur blev alla dessa, mina dagar, till minnen, till år, till ögonblick förbigångna? Det liv uti vilket jag en gång så ljus flödade, är ej mer, blott en tung massa återstå vilken jag alena är dömd att genom dessa dagar som komma och gå draga fram, vidare in i förruttnelsen, in i det ändlösa kretslopp intet förmå undkomma.