jag vaknar med gårdagens smink, oskarpa svarta linjer och mascaradamm, som svart pudersnö över mina rödrosiga kinder
mina ögon är två slocknade universum
tömda på stjärnglans, släckta solar -


sedan jag var barn, en självmedvetenhet;
min kropp är inte min


jag vill bryta mig loss från mitt svaga sårbara kvinnokött min tunna vita hud min bräckliga kropp som är så skör så skör för jag kan inte andas här längre -
har förmultnade lungor fyllda av sotsvart sörja vars ursinniga forsande dånar i mina öron om natten


min kropp är inte min


jag ligger i min säng och stirrar ut genom fönstret, trummande regn och träd som svajar stillsamt i blåsten, grenar som ger vika inför stränga smekningar
precis som jag underkastar mig mörkret i mitt inre


min kropp
är inte
min


jag sluter ögonen och lyssnar till det stillsamma bruset i mina öron -
tänker på havets skvalpande vågor på dess svårmodiga avgrundsdjup
mitt hjärta är så trött så trött har
pumpat runt samma sörja i nästan tjugo år




min
kropp
är
inte
min