Malin, min syster
Jag vill kunna säga till dig att vi lever i ett samhälle som ser dig
Som verkligen ser dig
Inte som en människa i mängden
Inte som diagnos
Och absolut inte som en belastning
Men jag kan inte.

För vi lever i ett samhälle som ska skydda
Men istället fängslar.
Som inte tittar ner
Inte ser hur vi fastnat i ett system som gör oss
Till siffror i en budget
En klunga med nollor
Utan namn, utan identitet.

Malin, de vet inte hur det känns att utsätts för något så orättvist
som assistansutredningar och
Handläggare från kommuner och försäkringskassan.
Ser inte att du skulle kunna vara så mycket mer.
Så jävla mycket mer
Bara de tillät dig.
Istället för att ifrågasätta
Räkna ditt liv i minuter.
Om och om igen ställa samma frågor.

"Hur många gånger per dag går du på toaletten?
Hur lång tid tar det?
Men hur lång tid tar själva momentet du behöver hjälp med? (du vet väl att vi bara kan räkna den aktiva tiden och inte den faktiska tiden du sitter på toan)"

Jag vill kunna säga till dig att du aldrig kommer ligga vaken om natten
Öm i kroppen för att du inte kan vända dig själv
Med en gnagande känsla som du inte riktigt kan sätta fingret på
Att du aldrig kommer behöva prioritera om det är viktigare att
Handla mat, gå till skolan, eller umgås med en vän
För att du inte har assistanstimmar till allt.

Att du aldrig kommer slå huvudet i väggen i ren frustration över att
Kunna laga sin egen mat inte räknas som ett grundläggande behov
Så länge du kan äta den själv.
Att gränsen går vid att kunna föra maten till munnen, även om du inte kan skära den.
För det är ju så maten gör.
Tillagar och skär upp sig själv för att sedan hoppa direkt upp på gaffeln.
Det vet väl alla.

Malin
Jag vill kunna beskydda dig
Säga att allt löser sig
Även om din magkänsla säger något helt annat.
Även om du förstått att när de pratar om ett fullvärdigt liv
Menar de bara överlevnad

Jag vill säga att även en ensam människa kan förändra världen
Men jag kan inte.

Något jag däremot kan säga till dig är att du får ge upp.
Men bara tillfälligt.
Bara om du sedan slår tillbaka, hårdare än någonsin.
För vi lever i ett samhälle som kör över oss
Backar, upprepar.
Och vi är kanske bara individer i ett stort system
Lätta att förbise
Men jag tänker inte låta dig ge upp utan en fight
Aldrig låta dig vara nöjd med att bara överleva
Du ska leva
Och tillsammans är vi inte lika lätta att blunda för.
Så Malin kom ihåg
Du är inte ensam.