Människor kan vara ensamma och de kan vara ensamma.

Fislisa, eller Felicia, som egentligen var hennes namn, var inte en av dem.
Inte om hennes familj fick bestämma, vilket de i stort sett alltid gjort.
Men det här är inte deras berättelse. Det här är Felicias ord. Felicias liv,
en del ur en redan splittrad tillvaro. Vilken ingen, ingen någonsin ens kommit närheten av.

Hösten var på väg, de dansande löven och luften var högre än himlen.
Just den tiden på året som hon tyckte var den allra vackraste.
Men med hösten kom också mycket annat som inte var lika vackert, men ändå fanns där. År efter år.
Egentligen var det väldigt märkligt tänkte hon, medan hon sakta gick mot den lilla bron. Den väg som hon så många gånger gått, men som ändå var början på något nytt varje gång hon äntrade den. Undrar om det är fler än jag… men hon avbröt sig själv i tanken snabbt, självklart är det inte så, det här är ju jag och hur skulle någon annan kunna uppleva det?
Det finns ju inte, den finns ju inte… inte i verkligheten, eller jo den finns.

Gångvägen smalnar till lite alldeles precis innan bron tar vid, där står en liten bänk av trä, hon sätter sig ner på den. Tar ett djupt andetag som för att fånga livet lite mer, lite längre lite djupare. Det var inte första gången hon satt här, inte andra heller… hon hade tappat räkningen, men aldrig tron.

Att tro är att vinna… mumlade hon tyst medan hon långsamt ställde sig upp, öppnade knapp efter knapp i den svarta a-linjeformade korta kappan som hon ärvt efter sin farmor. Hon älskade kappan nästan lika mycket som… tystnaden.

Felicia hade aldrig varit den som tagit plats, synts, hörts eller klassens clown. Om det funnits en motsats så var det hon. Hon tog sakta av sig kappan och vek ihop den omsorgsfullt för att sedan lägga ned den försiktigt på den lilla bänken. Nästan som om det inte skulle höras, men tyg brukar inte skrika vanligtvis, men detta var heller ingen vanlig kappa. Det var k a p p a n. 

Direkt tyget lämnat hennes fingrar kom värmen emot henne, omslöt henne liksom vadd och bomull på samma gång. Omvärlden blev plötsligt varm och ljus och inbjudande. Den omfamnade Felicia med all den kärlek som var möjlig. 

Hem, tänkte Felicia… det är som att komma hem, fast ändå inte. De här stunderna var de enda som hon verkligen kunde slappna av, de enda som hon fann lugnet i. 
Tänk om alla människor kunde få ha en sådan här plats att gå till, så enkelt allt det andra då skulle te sig. Banalt. Överkomligt, ja på gränsen till patetiskt.
Det här är min verklighet, sa hon tyst för sig själv… bara min.

När hon till slut lyfter blicken igen, efter att ha gått de första små stegen in på bron, möts hon av sina vänner. De står där bara, nästan som att de väntat på att hon ska komma, och det är lika roligt varje gång. Bli sedd, välkomnad och ihågkommen efterlängtad. Hon springer genast fram till björnbiet och kramar om det. 

Hej! Har du saknat mig? Frågar hon, samtidigt som hon låter sina fingrar glida genom pälsen som en slags borste. Hon hör hur spinneriet sätter igång direkt och fylls av värme. Deras ögon möts och det är då det sker. 

Det kommer som en våg inom henne, bubblande och nästan kokande och för en sekund känns det som om luften tar slut. Hon drar åt sig andan och låter lungorna fyllas av det röda. Plötsligt finns inga gränser, ingen början inget slut… hon bara är.
Kroppen är inte längre hennes och hon kan varken se eller röra vid sig själv, hur gärna hon än vill. Istället känner hon doften av hopp, smaken av kärlek och det hon andas in är inte längre luft utan medlevnadshet, ett ord som bara finns där, hos henne. Medlevnadshet och livsacceptans. Om hon verkligen anstränger sig kan hon förnimma känslan av att vara människa, men hon är inte säker på att hon känner rätt. För härinne finns inga rätt och fel, inget svart eller vitt. Hon svävar nu. 

Det som bubblar i henne är också det som driver henne framåt, mot vad vet hon inte. Hon har fortfarande inte funnit ett namn på den känslan, det tillståndet, där hon landar. Fast inte ens ordet landa passar in här, men det brukar alltid kännas väldigt tryggt, varmt och ombonat. Som en slags famn, vilken hon alltid saknat.
Det finns de som säger att jag inte kan sakna det jag aldrig haft, men de har fel, tänker Felicia. Även om jag är ett tröskelbarn så har jag aldrig varit på båda sidor om dörren. 

Plötsligt smäller det till! Vad är det som händer? Det har aldrig låtit på det här viset!
Det var som en knytnäve slogs in i magen på henne, hon tappade luften igen, men den här gången kom den inte tillbaka med värme, utan istället kände hon hur kroppen på något sätt drog ihop sig, knycklades och blev till en liten boll. Hur kan det kännas såhär, nu och här? Felicia darrade i hela kroppen. Hjärtat slog så fort att det skulle vara omöjligt att räkna slagen. Slagen. SLAGEN. SLAGEN!

Tystnad. 

Damen i den röda hatten fullkomligt gallskriker av upphetsning:
Där fick du din äckliga lilla varelse!
Hon tar flugsmällan med sig, bär den nästan som om den vore en accessoar, avslappnat under sin högra arm, när hon vänder på sig och går ut ur rummet. 

Kvar på bordet ligger en vit virkad duk. Den är nog rätt gammal för nu är den inte vit längre utan mer gul, blekt av solen och tid. Förmodligen har den gått i generationer.  Mitt på duken står det en kruka med en rosavitblommande pelargonia på, som också den sett sina bästa dagar. Skulle du kika väldigt noga på vänster sida om krukan, kan du ana en liten, liten svart fläck.

Felicia.