Onsdagen flög lågt förbi. Lyktor brann och tåget stod stilla en dag. Ur mörkret stegade människor på platån. De stegade rakt mot fabriken. Den kokade oavbrutet. ur ugnen doftade framtiden. En glöd.

Torsdagen flög ovanför moln. Det regnade. lyktor kisade fram mellan strålkastarna från bilarna som ringlade sej fram, bilen längst fram släpade på ett helt folk genom dimman. Träden hängde ned runtom, blödde och skavde mot varandra som för att vila mot.

Fredagen satt tyst på en stol vid köksfönstret. Hon bläddrade i en resekatalog och drack sitt morgonkaffe, utanför låg världen ensam i sitt kosmos. Man såg ännu stjärnorna i ett fruset dis, fåglar som satt på telefonledningarna och mässade för naturen. De stämde upp i en enfaldig ton eller var det tåget som börjat att rulla....

Lördag var det fullt med folk på stationen. Alla pratade om nästa avgång. Att äntligen få ge sej av. Deras ansikten bar på så mycket glöd från fabriken, framtiden var här. Äntligen sade en man högt, dessa tåg som kan ta oss härifrån. Så som bilarna, så som onsdagarna som flyger lågt men som aldrig plockar upp oss...

Söndag.