Fem personer rör sig långsamt uppför. Morgonen har med milt våld föst oss ur sängarna. Det är ännu nattsvalt, kanske inte mer än 25 grader. När vi passerar stadens nordlinje, vägen till Drama, har det ljusnat, men soluppgången dröjer. Vägen upp till det lilla kapellet är nylagd. Vackra sandstensplattor möter ömt våra stapplande fötter. Dirigenten går först. Är färdledare.
Korsets, stavros, närvaro i Kavalla är påtaglig. I Svenska huset syns det tydligt från terrassen. Nerifrån stan syns det lysande hela natten. Man kan komma dit med bil eller motorcykel också och det är uppenbarligen ett populärt mål för ungdomar. Dock inte vid vår tid på dygnet.
Vi passerar kapellet strax före sex. Vi har gått om kyrkvaktmästaren som redan är på väg upp. Långsamt med stöd av en käpp tar han sig upp varje dag. Hans sällskap, en liten vit tik skuttar skällande runt honom.
Den sista biten är ganska besvärlig och fötterna och knäna gör benhårt motstånd. Nu är det inte plattläggning utan en stig trampad av tusentals fötter.
Att krypa till korset som botövning ligger väl knappast för moderna svenskar, men effekten av vårt morgonpass är i någon mån densamma. Man blir starkt medveten om kroppens och själens brister och det ger sannerligen en form av rening.
Korset lyser hela natten och man får en känsla av att dess placering är ett tecken till folkslagen från öster att här är kristnat land. Berget Athos, en centralpunkt för den ortodoxa kyrkan, ligger inte långt bort.
När vi är uppe svalkar vinden behövligt och vi njuter den medhavda frukosten. Vi är ett tag rädda att den disiga morgonen kommer at skymma solen för oss, men plötsligt på slaget halv sju kommer hon upp bakom horisonten. Nästan skyndsamt, försenad, stiger morgonen över bergen.
”Himlen är röd, det är hot i den vredesrodnande färgen.” Sten Selanders dramatiska dikt kommer plötsligt för mig, men jag ser snabbt att i denna rodnad finns inget hotfullt. Men en obönhörlig hetta för den med sig.
Efter att ha njutit av soluppgången och från den fantastiska utsikten lokaliserat välbekanta platser i staden vänder vi åter. Vi tittar in i kapellet och beundrar de hundratals ikoner som trängs på väggarna och hälsar åter på farbrorn och hans hund.
Längre ner möter vi två små tanter som tagit sig upp till Dramavägen. De är lite finklädda trots att det bara är onsdag och klockan är sju på morgonen. Vi spekulerar i om de ska vidare upp till korset. Åtminstone till kapellet.
– Kalimera, jassas, hälsar vi glatt.
– Kalimera! Ti iperochi imera, en sån härlig dag, får vi till svar. De står lugnt kvar när vi går vidare. Kanske är det samma tanter som brukar guppa i havet nedanför Gamla stan.
Väl nere på Emilianou passerar vi bagaren och köper frukostbröd. Dirigenten späder på övervikten med en ostpaj. En liten farbror på en stol i bageriet handhälsar på hela expeditionen och skrattar glatt åt oss då han förstår att vi varit uppe vid stavros.
Den välgörande klättringen gör att den förestående dagen känns lättare, men den korta natten kräver sin tribut, denna dag redan före lunch.