Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Som mest ensamma tillsammans





Jag minns hur du lovade mig att allt skulle bli bra.
Att allt skulle ordna sig.
Nu står vi här,
det blev aldrig som du sa.
Varför sa du så? Hur kunde du lova?
Varför fick du mig att hoppas
På något som var dömt att misslyckas.
Hur kunde du?
Jag visste ju redan,
men ändå
Fick du mig att hoppas.
Lurade in mig i en falsk tro,
om att det skulle bli bra.

Det kunde aldrig någon sin bli bra!
Varför kunde du inte se det?

Det uppenbara, som skulle hända, hade varit på väg så länge nu.
Kunde inte riktigt säga när det hade börjat.
Vi hade väl egentligen levt i det hela tiden, från första början,
gjorde det svårt att avskilja nyanser mellan lyckan och sorgen, hoppet och förtvivlan.

Det kunde aldrig bli bra.
Skrapa linjer,
tecknade avskildheten mellan oss,
två världar som förtvivlat försökt att skapa en gemensam karta.
Men vi gick vilse hela tiden,
hittade inte fram till varandra.
Världarna gled isär.
Linjer som svärtades av likgiltigheten,
nyanserna flöt ihop än mer.

Känslor i uppror, i stormar på kartans världshav.
Vi sträckte ut våra händer,
greppade efter varandra

tog oss iland
hand i hand

och kanske stod vi vid varandras sida,
men fanns ändå aldrig där för varandra.

För vi var ju som mest ensamma
när vi var tillsammans.




Fri vers (Fri form) av AstridElisabet
Läst 225 gånger och applåderad av 5 personer
Publicerad 2014-03-24 14:04



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Lämnar en ledsam ton.
2014-04-07

  Lars Hedlin VIP
Bra skrivit med känsla!
2014-03-25
  > Nästa text
< Föregående

AstridElisabet
AstridElisabet