It´s the kissing I miss the Most

Efter att hon bröt ihop. Ja det var efter, så gjorde hon vad hon behövde. Det var som om fallet gav hennes hjärta en elchock. Hela livet hade hjärtat trummat på, förfärande snabbt, i otakt, dubbelslag, trippelslag, med plötsliga stopp för att sen rusa fram igen. Om och om igen. Med en hand om hjärtat levde hon på, år efter år, blåslagen. Livet gick. Hon utbildade sig, fick barn efter barn, knöt kontakter, var den mest fantastiska av väninna, älskarinna, studerade lite till, tog barn till förskola, skrev uppsatser, flyttade, började på universitet, gick ned 45 kilo, dansade, arbetade, chefade och skrattade, blåslagen och kysstes, kysstes. Allt medan hjärtat slog i otakt, i allt högre fart. Hon krossade sitt hjärta varje dag. Varenda jäkla dag. Fullständigt blåslagen.

Men den där dagen i oktober, när hon bröt ihop så var det som om hon fick en elchock, i hjärtat. Helt plötsligt gick det in i en annan rytm, en för henne helt okänd, hennes egen. Lugna stadiga slag. Steget bromsades in, ögat fokuserade och hon gjorde det hon var tvungen. Men hon skulle inte klara det själv. Den lilla flickan i henne var för bråkig, för stark. Flickan hade fått husera fritt i 46 år, den lilla hade vuxit sig stark så hon behövde hjälp. Hjälpen kom från oväntat håll. Han kom från norr. Med honom i öret, hans hand i sin kunde hon göra vad hon måste, vad hon ville.

Med ett tomt litet minihus stod hon där till slut. Bara hon och barnen. Igen. Så som det varit förr. Den lilla flickan i henne skrek först av ilska över att inte fått bestämma. Trotsanfall, de var ganska så lätta att hantera. Hon den vuxna vet att små flickor inte alltid kan bestämma. Vad vet väl ett barn om livet? Vad vet väl de? Och hon den vuxna var rusig, av sin framgång, över att klarat av att handla, så snabbt och kraftfullt. Hon bad den lilla flickan gå in på rummet och skrika av sig där.

Men sen kom han från norr med sina pockande tankar. Ideer. Han sa till henne. Nu måste du säga nej ett tag. Vara med dig själv. Annars gör du samma sak igen. Och igen. Ditt hjärta går sönder. Du går sönder.

Hon kände hur krampen i magen slog till. Hon försökte fösa bort den, hon kände hur den lilla flickan i henne slog upp ögonen, tittade upp, viskade : värdelös, aldrig mer. Hon väste, mellan svarta tänder, aldrig borstade. Stormen slog till, svepte runt henne, vinden slet henne till marken, med fullständig kraft och hon kunde inte andas. Ur bäckenet kom ångesten hon aldrig tidigare känt. Den lilla flickan fyllde varje del av henne och hon grät ur varje por av sin kropp. Hon grät ett hav runt sig. Den lilla flickan i henne skrek, sparkade, slog henne. Timme efter timme. Genom dagar och nätter. Han från norr sa, du måste gå igenom detta, själv, ensam. Så hon släppte taget om honom och satte sig i ett hörn i minihuset och gjorde det. Med armarna om knäna lät hon det drabba henne. Utan att värja sig, utan att vrida bort ansiktet lät hon ångesten slå henne i ansiktet, livet slå henne i magen, tårarna göra henne genomvåt. Hjärtats nya rytm gjorde henne andlös. Hon vandrade hand i hand med döden. Bad, låt mig få dö. Men det gjorde hon inte. Hon var ensam. Men ingen lät henne få dö. För det var inte dags.

Så föll hon. Som en singlande snöflinga, rätt ned i sig själv. Fylld av svindel ramlade hon igenom. Flickan i henne gav upp, tystnade och hon föll, med blicken mot stjärnhimlen. Ett 46 år djupt fall. Och landade.

Så blev hon till en lysande fyr. I mörkret.

It’s the kissing, it’s the fucking kissing that I miss the Most.

{ Life´s Going Nowhere Without You,}