Crecendo

Att aldrig bli sedd, aldrig bekräftad av sin pappa, sitt primära kärleksobjekt som liten har sina konsekvenser hear up all fathers out there. Först av allt ger det en oerhörd kamp, en vilja att göra allt för att de ska ske, att för en enda gång bli sedd. En anpassning, ett krypande en förnedring som ett barn inte ska behöva göra. För det andra tar det all energi, all ork, all kraft. Och det lär barnet att det är ok att det är så. Så hon lärde sig att anpassa sig var det enda rätta. Att det var hennes livsuppgift, en anpassning till andras vilja, känslor och ord. Och att hon skulle vara trött, bli trött och att det var livets plattform. I all känslomässig kaos fick hon sällan tid att vara barn. Hon hann inte med det som barn i stress sällan hinner. Leka. Vara med kompisar och senare studera. Göra läxor. Hon hade fullt upp med att tro att det låg på henne att bolla allas känslor i sina händer, pappas aggressiva utbrott, mammas mående, lillebrors bus. Det var som att bo i ett missbrukarhem. Undvik pappas händer, mammas tårar, hjälp till att packa upp maten, akta dig för att göra föräldrarna oroliga. I festens glädje, akta dig för pappas närmanden, hans mun, krävande händer. Så snurrade hjulet på. Åren gick. Veckorna på havet var en befrielse. Böckerna tog henne till fantasins värld. Kompisarnas familjer var som magiska utflykter. Obegripliga.
I skolan var hon en udda fågel. All stress gjorde att hon presterade mediokra resultat trots sin skarpa skalle. Hemma trodde ingen hon kunde något. Inte betrodd med kunskap så hon gömde sig. Läste. Skrev sina små berättelser, böcker från åtta års ålder. Och betraktade sin familj med stora ögon. Till slut helt utan förväntan att få vad hon behövde där. Hon lärde sig det, att sluta förvänta sig. Begärde inget till slut, inte ens kläder på kroppen, det var enklast så, anpassningen nådde sin höjdpunkt.

Pappa drunknade i depressioner om och om igen, däremellan var han uppe. Hela uppväxten arbetade han på varvet, som ingenjör. På mammas begäran åt han mediciner, slätade ut humöret, nollställdes. För att hon skulle orka. Ändå föll han igenom ibland. På fotografierna syns en skäggig man, vid rodret på båten. De själva är brunbrända, blonda, havet är blått. Sommarsemestern slutade alltid med sötvattendusch på Marstrand och restaurangmiddag för en nattsegling hem. Då satt hon vid rodret, navigerade efter fyrar hem. Det var magiskt. Pappa vid sidan, de möttes där, på Sofia, båten. Han undervisade, hon söp in. Om sommaren satte han henne ute på öppet vattnen i optimistjollen, sa, segla in i hamn nu. Det var så hon lärde sig. Och det var så hon lärde sig läsa andras känslor överleva i det flyktinglägret som var hennes, hon var ett gatans barn. Hennes föräldrar satte henne på öppet vatten, att klara sig själv, sa,-Seså, klara dig själv nu, från det att hon var liten. Pappa var oförmögen att ta hand om henne, mamma tog hand om pappa.

Hon minns sin mamma i avslappnade situationer. När pappa inte var hemma. När mamma sitter i det på 70-talsvis gulmålade köket, vid köksbordet, bänkar av teak. En locktång i ena handen och en cigg i munnen eller när mamman satt i telefon och pratade, grå kommunaltelefon, eller med väninnor runt köksbordet med en kopp kaffe, rökandes. Hon satt med, överhörde det de sa, som liten under bordet i furu, sen på en stol, pillandes med något för att låtsas att hon inte hörde något. Här fick hon veta allt värt att veta. Hur barn föddes, hur män var, kvinnolivet levdes. Hon vågade inte störa mamma, sin utarbetade mamma.

Trots att pappa själv inte fick studera för farfar, och faktiskt trotsade honom på alla punkter där. Tyckte han inte heller att hon skulle göra det. Inte skulle väl hon klara av det. Lydig som hon var lyssnade hon. Då.

Every single person is vulnerable to unexpected defeat in this inmost emotional self. At every moment, behind the most efficient seeming adult exterior, the whole world of the person’s childhood is being carefully held like a glass of water bulging above the brim.
~Ted Hughes

Så gick uppväxten. Hon lärde sig det essentiella. Att anpassa sig. Hon var värdelös, utan värde. Inte värd att älska. Hennes röst var inte viktig. Hon lärde sig att behålla sin inre värld för sig själv. Att tiga. Att aldrig någon sin yppa den för någon annan. Den lilla flickan satte bo i henne. Och att hon bara var värd något när hon presterade något. Och att läsa av andra människor, för att navigera sig fram. Och framför allt, att aldrig vara till besvär, aldrig det.

Hon flyttade tidigt hemifrån. Lämnade som 19-åring hemmet. Det tog ett halvår. Så kom pappa hem till henne storgråtandes. Bad om ursäkt för allt han gjort henne. Hon tittade på honom. Som om hon var vuxen på riktigt och skulle kunna ge den. Nu. En omöjlighet. Hon var inte befriad och skulle inte bli det på 27 år än. Han hade ingen aning om vad han gjort henne.

To be continued

{Fight for your Life}