Own your stories

Liten blir stor. Det är lagen. Då går det till, det bara är så. Även hon blev stor, till sist. Äntligen. Allt gled undan, havet, segelbåten, farfar brunnsborraren, 70-talets kök, mamman med ciggen i munnen, skolgården, somrar, februarilov i fjällen, närmanden, allt gled in i glömskan. Men man är alltid barn till sin förälder, hon glömde bort den lilla detaljen.

Som den sammanhållande faktor hon ändå är, var, så skilde sig föräldrarna ett halvår efter det att hon flyttat ut. Hon tog sig ut i livet med en rasande fart, gifte sig precis fyllda 20 år och fick sitt första barn året efter. Som om hon var angelägen att bli vuxen, stor, oberoende av sina föräldrar. Pappas ånger slog ned som en bomb bara ett halvår efter det att hon flyttat hemifrån, hon gav honom den där förlåtelsen han bad om, trodde att med det var hon fri. Hon hade fel.

Genom äktenskap, barnafödande, brödbakande, ekonomiska kristider (500% ränta 1990), barnvagnar upp i backen mot Hjalmar Selandersgatan i Göteborg, till fiskbutiken, ostaffären, allt strävande, tvillingvagn, skogspromenader, vänner, nattsittningar. Hängde det över henne. Som en våt filt. Så fort han kom till henne, slog hjärtat en volt, av rädsla. Hon var rädd för sin pappa. Hon flyttade 30 mil bort. Till ett hus, fick fler barn, fler turer med tvillingvagn, fyllda kylskåp, nattvak, tygblöjor på tork. Ändå denna eviga rädsla så fort han dök upp. Känslan av otillräcklighet, att hon inte dög, vad hon än gjorde. Den gnagde i henne. Vad han än sade nickade hon bara. Nickade. Höll med, den lilla flickan i henne höll igen, pappa kunde ju bli arg, besviken. Hon gjorde krumsprång, höll honom ifrån sig. Först på håll var hon kapabel att välja sitt liv, att få barn och välja att börja studera. En flytt och flykt till den stora universitetsstaden gjorde all skillnad. Böckernas värld låste upp stängda rum, rum som hennes barndoms stress låst. Ur hennes fingrar knappades ord fram, uppsatser, sammanhang, debatter hon inte förstått hon burit med sig. Utan rädsla stod hon på estraden, examen, vidareutbildningar, arbete, chefsskap. Men så fort pappa kom kröp hon ihop av rädsla. Hans underkännande var massivt, uttalat, och hon hade ingen förmåga att stoppa honom. Fem år eller 35 år, det var ingen skillnad. Den ena destruktiva relationen efter den andra passerade genom hennes händer och hjärta, hon fick inte ihop det, förstod inte sambandet, hur det hängde ihop. Hon stod med pannan mot väggen, utmattad. Om och om igen.

Till slut satte hon ned foten. Det blev som att krossa en glasruta. Hon klev rakt igenom. Hennes ilska gjorde att hon fick kraften. Att han bara vågade. Vågade. Hon bad hon vara tyst. Tyst. Håll käften. Hon skrek. Hennes självbild hade börjat räta på nacken. Hon var 46 år.

{Shut Up}