Jag drabbas av tvivel när jag går på kyrkans barntimme och vi får i uppgift att måla Gud direkt ur vår fantasi. Jag funderar och funderar, men känner mig mest som en misslyckad Balthazar när Gud inte ens blir en vattendroppe.

Hopplöst uppgiven bestämmer jag mig istället för att göra en pärlplatta i olika färger. Ja, bygga hela regnbågen framför mig. Det är bara det att jag plötsligt blivit färgblind. Jag minns inte ens hur ett blåbär ser ut.

Flickan bredvid mig har ritat Gud som en streckgubbe i en luftballong. Jävla malliga häxa som har fantasi, tänker jag och bestämmer mig för att stjäla hennes bild, liksom lyfta över Gud till mitt tomma papper.

Lyckan kommer och lyckan går, mest går den hela tiden. Det lär man sig redan som barn. Flickan upptäckte att jag klippt ut hennes streckgubbe, slog pärlplattan i huvudet på mig och ropade på fröken.

Lyckan går och lyckan kommer. Det är som med kärlek, egentligen vet ingen ingenting om hur nästa kyss ska kännas, bara att ögonblicket måste stjälas om någon annan uppfinner en bättre dag.


_______________