Jag har fått pollenallergi och känner mig döende. Klart jag sjukskriver mig som en snöflinga i vatten och ringer ambulans, men ingen annan än Pellefant knackar på dörren.

Dumma blå elefant, hjälp mig nu upp ur sängen, tänker jag och nyser igen och igen. Det är bara det att Pellefant vill ha kaffe, känner sig lite vilsen i världen nuförtiden och behöver min hjälp.

Jag suckar, slåss med täcket som är i vägen och googlar på hur stroke känns, samtidigt som Pelle den blå elefanten, sjunker ner på en stol i köket.

Innan jag startar kaffebryggaren, kollar jag upp vilka skador man kan få av att anstränga fingrarna. Jag skriker rakt ut, då jag ser att senor kan brista vid ovanliga rörelser.

Pellefant är snäll, berättar om andra världskriget och analyserar läget i Ukraina. Jag biter på en sockerbit, men missar sockret, sätter tänderna rakt ner i tungan och känner hur ögonen blir stora som kaffekoppar.

Jag förblöder, ligger på köksgolvet och gråter, samtidigt som jag sätter den smälta sockerbiten i halsen. Dessutom krossar jag armbågen när jag ska vinka hejdå till Pellefant.


____________