"Det är bra att du saknar mig." Telefonledningen sprakade som i filmerna, de svartvita. Jag grät men du var likgiltig. Jag skrek men du var lugn. Du betraktade. Antingen det eller så var du redan död. För det fanns inga känslor i din röst. Ingen panik. Ingen poesi. Det fanns ingenting.

Jag hade kunnat ge dig allt, det vet du va? Jag älskade. Kanske gör jag det fortfarande. Kanske, kanske föralltid. Fast föralltid har svikit mig förut, i och för sig. Likaså snön kommer falla om igen och städa upp året och ogöra det onda, trots sommarens alla löften. I slutet är allting kallt.

Men det är inte bra att jag saknar dig. För saknad är svarta sår som kliar och river i själar. Saknad är desperation och oro. Saknad är döende kärlek. Om du säger att det är bra att jag saknar dig önskar du mig död. Gör du det? Hur mycket kärlek ska jag ge din gestalt även efter du är borta?

Hur många gånger ska jag dö innan

jag kan leva igen?

Jag lägger telefonen på sin plats och undrar om det var sista gången jag talade med dig. Kanske, kanske inte. Går och lägger mig. Går upp. Städar och stökar ned. Lever och

dödas.