Nu har det gått till en punkt där jag inte orkar längre.
Utfryst av min egen kropp.
Jag vill bara framföra att jag lever/levde för ingenting annat än musiken, konsten och orden.
Att känna musiken (svängningar per sekund som skapar trygghet) och känna det man tror är livet, det som håller en up in the clouds där alla borde få vara.
Och ord som alltid dansat i mitt huvud likt en vhs-film man spolar fram och tillbaka på högsta hastighet.
Och så konst.
Vad är konst?
För mig är det en känsla.
När något lyser.
Det kan vara hans ögon.
Det kan vara vad som helst.