Under hela min uppväxt så har uppmärksamheten varit ambivalent. I och med mammas diabetes, och senare cancer så kom och gick detta. Jag minns inte mycket, eftersom jag förträngt det mesta och det är först nu, 13 år senare, när jag är 26 år som jag vågar skriva om det här för första gången.

Hon var sjuk i perioder, ibland var allting lugnt och harmoniskt, vi var ute och reste i europa, i damnark, i fjällen. Mamma kunde ibland bli dålig och ropa på pappa, som var min enda lekkamrat så då försvann han helt plötsligt. Annars var jag mycket älskad, när allting var bra. Men att vara uppväxt och gå igenom en förlust av en förälder, dessutom en mamma som är den som stod för allt det emotionella har gjort att jag fastnat i ett stadium av mitt liv och inte riktigt fått möjlighet att utvecklas på ett tryggt sätt som andra barn. Det står på BRIS hemsida att det bland det värsta som kan hända ett barn efter ett dödsfall i familjen är att det blir tyst. Vi pratade aldrig om mamma. Aldrig.

Min pappa hade och har fortfarande mycket begränsad kontakt med sina känslor, på grund av även han en emotionellt otillräckliga föräldrar. Jag kan inte minnas att vi kramats en enda gång eller gråtit tillsammans efter att mamma dog, utan jag grät, det gjorde jag, men det var ensam och på mitt rum. Jag var mycket självdestruktiv, och blev senare deprimerad i 13-16 års ålder. Jag hade tankar om hur värdelös jag var, som ingen kunde stoppa eller säga emot att dessa tankar var fel, eftersom jag inte hade någon i min närhet som följde upp eller pratade om det här. Pappa fanns där alltid, det var en trygghet i huset och en stabilitet att han gick till jobbet, kom hem, vi umgicks såklart med varandra men eftersom vi varit lekkamrater och nu tillsammans drabbats av en stor sorg så fanns det inget sätt vi kunde stötta varandra. Pappa levde ensam länge, och började dejta efter några år men det blev aldrig någonting riktigt. Det är först nu när han träffat en ny kvinna, som det började komma in liv i huset igen. En ny kvinnlig närvaro. Och det var en helvete för mig de första två åren med denna nya. Jag var så van, och är så van vid depression och sorg att jag ser det som det enda möjliga i livet. Efter att ha studerat pedagogik, och de sociala band vi behöver för att må bra, och för att överleva som människor så har det under våren 2014 gått upp ljus på ljus för mig, och jag börjar komma till insikt om vad jag faktiskt har varit med om.

Det står också på BRIS hemsida att det alldra viktigaste för ett barn i sorg är faktiskt att det finns KÄRLEKSFULLA vuxna som är nära barnet.

Jag var under samma tid i puberteten, och gick igenom stora identitetsväxlingar. Jag skulle börja träffa killar, jag började träffa killar, och jag blev uttnyttjad i min sorg av vissa andra människor som mådde dåligt. Jag fick också kontakter som jag har än idag, med människor som ville finnas där för mig och förstod detta jag gick igenom. Jag är kanske tacksam för Pär mer än jag någonsin kan uttrycka. Och andra som fanns, men dom var inte nära. Utan närheten saknades mellan mej och pappa, och det naturliga i att faktiskt få uttrycka sorgen.

Jag gick tillbaka till skolan väldigt fort, skulle presetera för att lyckas och få det liv jag drömt om. Jag skulle sikta mot trädtopparna. För trots att hela marken rämnat, trots att jag mist den som burit mig i 9 månader och gett mig liv och själv lämnat denna jordevärld så skulle mitt liv fortsätta,

Som om ingenting hade hänt.

Men den förlusten har märkt mig, jag har levt med panikångest i perioder snart i 8 år. Det kommer och går, och vissa perioder har varit tuffare än andra, och de senaste åren har bitarna allt mer börjat falla på plats. Jag har utmanat mina rädslor, att jag inte vågar vara ensam, vilket blev som ett trauma precis efter mammas död och i 13 år så har jag på ett forcerat sätt sökt mig till kontakt med människor, vem som helst. För att få den här närheten och trösten som jag så innerligt längtat efter. Jag har varit livrädd för att bo ensam, och valt att bo tillsammans med andra. Jag trodde aldrig jag skulle flytta hemifrån, och har aldrig trott heller att jag skulle överleva till mer är 16 år.

Dessa krav som jag haft, och bilden av mig själv som någon som ska lyckas med allt, ha ett stjärntopps liv, inser jag aldrig kommer hända. Jag är en person som av en eller annan anledning drabbats av en svår förlust i ung ålder som jag inte fick hjälp att bearbeta och läka ordentligt. Under de första åren så självmedicinerade jag till och från med alkohol och marijuana, jag var också ung och ville bara experimentera. Men jag hade också relationer, eller en relation där jag var i allvarligt underläge som inte var speciellt hälsosam.

Efter denna period, i 19 års åldern så hittade jag till yogan och påbörjade den personliga utvecklingen, resan mot mig själv, resan till mitt inre lugn och min inre trygghet. Jag var tvungen till detta på grund av panikångesten som pockade på uppmärksamhet. Det fanns någonting inom mig, någonting kvar som jag vägrat att lyssna på både på grund av rädsla för vad som skulle hända och på grund av att jag fått för mig att jag var stark, jag inbillade mig på något vis när jag var 13 att jag inte brydde mig om att mamma dog. Jag vet att det låter absurt, men så var det. Jag var trött på att människor i min omgivning såg mig som ett offer, och jag ville ha uppmärksamhet i mitt eget naturliga identitetsskapande. Så jag sköt bort all smärta som det innebar, och bara stängde av helt.

Jag har än idag inga minnen från mig och mamma tillsammans när vi gör någonting. Inte ett enda på 13 år. Har iofs inga av pappa heller eller oss tre tillsammans för att vara fair. Men har några kort, och jag vet också att stora delar av såret är läkt för att jag kan prata om det och stötta andra i samma situation. Men när jag tänker på det, hur det var att vara där, kvällen vi åkte hem. Hon låg på ersta den sista tiden, och jag är livrädd för sjukhus. Det väcker starkt obehag hos mig. Jag vill bara inte spendera tid där. Så när pappa fick hjärtproblem osv så har jag aldrig varit och hälsat på honom, då jag inte orkade för jag hade nog med min egna panikångest.

Man kan säga att det är någonting i mig som är trasigt, på grund av olycka, på grund av en sjukdom som drabbade min lyckliga, fina, kärleksfulla och fantastiska familj. Utan den sjukdomen, så hade jag nog varit som de andra barnen i min ålder, rest runt världen, velat utforska, lekt runt, och haft en inre trygghet och stresstålighet. Det står också om barn i sorg, att trygghet och några människor som orkar ta emot barnets sorg är grundförutsättningar för att ett barn ska ta sig vidare i livet
-utan att drabbas av allvarligare psykisk ohälsa-.

Då jag sedan jag drabbades av panikångesten fått höra att det inte har någon orsak. Att det bara kommer. Att det är helt random. (KBT) och massa annat skitsnack så har jag blivit väldigt förvirrad av det här. Jag har som tur är inte drabbats av allvarligare psykisk ohälsa, trots att jag saknade det som de som är experter på ämnet säger är nödvändigt. Och att jag självmedicinerade och hade djupt självdestruktiva relationer och tankar om min een världelöshet. Jag var också utanför i skolan, till viss del, och lite mobbad i det hårta klimatet som högstadiet är, men jag hade även där vissa vänner.
Därför har jag kanske klarat mej ur allvarligare psykisk ohälsa, på grund av mina vänner. På grund av att jag faktiskt fick vara med, och på grund av att jag hade en pappa som var där, jag hade lätt för skolan och fick bra betyg och tillsammans så vägde allt detta hela tiden som en vågskål, för och emot.

Men dessa tankar jag har haft kan spöka än idag, och det har tagit mig ungefär ett decennium att komma från att leva med dessa tankar till att vända dom från mig, till att verkligen börja älska mig själv på riktigt igen, som jag gjorde när mamma levde. Jag valde att bo ensam nu för första gången någonsin, jag valde mitt eget sällskap och jag är trygg i det (något som många med panikångest har extremt svårt för då alla dom blir väldigt emotionellt beroende av andra på grund av att det är något extremt obehagligt)
När jag tänker på allt det här, och hur jag fått höra att jag är känslig, extra skör och så vidare så tänker jag bara.

BULL.
SHIT.

Jag har ett psyke som en åsna, och visst jag har som alla andra mina skörheter, jag kan väl klassa mig som HSP personlighet också dvs en som tar in intryck och bearbetar allt på en mycket djupare nivå. Jag tänkter mycket, analyserar mycket och det bidrar kanske till en viss ”medfödd skörhet” men när jag tänker på vad jag varit igenom, och även vad jag är igenom idag med få nära vänner och stabila kontakter, fortfarande en pappa som är där ibland, och borta ibland.

Jag har bott själv 2.5 månader när pappa varit bortrest, och studerat på heltid för första gången på 5 år efter flera hemska, hemska, år med panikångesten, jag studerar B kursen på en högskola och har som sagt där lärt mig allt det här om vad människor behöver i samspel med varandra, för att må bra. Visst vi är alla unika, men alla behöver kärlek och det var en person som sa till mig en gång att rädsla är motsatsen till kärlek, det jag förlorade när mamma dog det var hennes gränslösa, fantastiska, kärlek och hennes värme och den värmen har jag idag hittat på vissa sätt genom två personer jag kan säga är mina ”extramammor” som jag kan ringa till när som helst jag behöver, men dom är ändå väldigt långt borta jämfört med en mamma. Det är ingen som stryker en över håret, som man kan komma hem till när helst man känner för det. Osv. Visst alla har sina problem, men är det någonting jag AVSKYR så är det vänner som är i 25 års åldern och klagar på sina föräldrar. Människor som har allt, har killar, jobb, psykisk hälsa, och inte är tacksamma en sekund för vad dom har utan dom gnäller på bostadsrättsföreningen, dom gnäller på jobbet, dom gnäller på varandra och på sina relationer som dom själva ställer till med.

Men dom vägrar att se vad dom har, att livet faktiskt har gett dom en möjlighet att leva lyckliga, någonting som jag skulle ge mina båda armar och ben för (ja, jag vet att det finns handikappade människor, och det är också hemskt) men att fungera emotionellt är en grundförutsättning för både vänskap och relationer, och om man har varit med om en förslust som triggar en så blir man mer beroende och mer krävande och det är få människor som orkar och klarar av att leva med någon som har psykisk ohälsa. Jag har också blivit tvungen att ge upp en del av mina drömmar om att backpacka runt i världen då det är för otryggt och ingenting som går bra ihop med panikångest. Jag kommer kanske resa en del, det hoppas jag. Men de människor som har all denna lycka och själva sätter krokben för sig säger jag bara: snälla, VAR tacksamma! Se allt det som din mamma gör för dig, hon bryr sig om dig, hon finns där, det är inte någonting man bara kan ta förgivet för alla har inte det i sin vardag och det är tufft så för att respektera alla där ute som förlorat sina mammor i den orättvisa och hemska sjukdomen Cancer så ber jag er att ta tillvara på varandra.