Då kanalen ligger öde
Ett ljus på himlen. En natt på jorden mot gryning. Staden vaktar sina invånare, de har ännu inte hunnit vakna.
Våt är daggen. nästlor vid en brygga nere vid hamnen bränner när hon vadar ut. Tar några simtag och glider lugnt i kanalen.
Ovanför dungen reser sej kyrktornet. En klocka av brons rör sej i vinden. Hon låter solstrålarna glimma runtom henne i det spegelklara vattnet.
Kanalen rinner som en åder. Den skär mitt över staden och försörjer den med energi. Stadskärnorna hänger sej fast i ett hägn av lösa fallande tegelfasader, Balkongerna av gjutjärn med fågelburar hängande med kanariefåglar i.
Hon går hemåt låter allt vila runt henne. Låter allt stanna. Så stilla och lugnt. Få vara människa och slippa tänka. Låta känslan vara närvarande.
Tågen de går som vanligt. De försvinner bakom moln. kränger sej in i de mörka tunnlarna. År efter år håller de tiden och ingenting annat existerar.
Släcks ned under nattens timmar då kanalen ligger öde