Månen och jag har något gemensamt.
Månen och jag i mitt fönster
följs åt i ett och samma mönster.

Den hänger där,
precis som jag
mot en liten skärva
om min kind,

ett tecken på slitage.
De vore väl konstigt annars
med tanke på hur världen ser ut.

Med tanke på alla de meteorer. De irrar så planlöst
runt där ute. Kanske är dina rynkor kratrar
av stoft som sipprar ned och gör oss sömniga med tiden

Utan månen
hade jag aldrig
kunnat skriva
aldrig kunnat
ro i spegelklara
vatten nattetid

Så vad är en liten skärva
i ett fönster, regnet som försöker droppa in,
de skrikande flockarna
som hänger där nere och böljar fram
i den toma försommarbetongen,

Jag känner
mot den sträva vassa konturen runt,
skärvan är så liten
att det känns som när ett litet barns fingrar
greppar min tumme

Jag stannar där en stund
och andas
innan jag funderar på
hur länge detta hus
kommer stå rest
innan det jämnas med marken.

Hur länge månen kommer orka hänga fast
innan den släpper sitt tag och försvinner iväg