Till mina barnlösa nöjen hör att läsa serierna i morgonavisan, från långköraren Ferd'nand över Kalle & Hobbe till Mumin, Kaxen, Nemi och Non Sequitur.

Idag hörs Kaxens ensamma yl mot månen, följt av den tröstande tanken på att ha gratis rikssamtal. Men  i internätets tidevarv, vet någon längre vad ett rikssamtal är - eller var?

Här i Finland hette det inte rikssamtal, även om de förmedlades av en tant som vid uppringning svarade "Valtio. Riks". Vi är lite mer noggranna av oss än man är i Sverige. Här i republiken dög det inte med Rikssamtal. Men här, liksom på annat håll gick de interurbana - "mellan städer"  - samtalen enligt en helt annan taxa än lokalsamtalen. Rikssamtalen kostade skjortvis per minut. Fast här och då hette det inte så modernt, de var bara svindyra. Också grisköttet var dyrt.

Rikssamtalen kunde man inte slå numret till själv. Allt gick via en telefoncentral, där man lämnade sin beställning. Och sedan satt man snällt och väntade, tio minuter, en halv timme ibland, på att telefonen skulle ringa och "fröken" (det var alltid en damröst) skulle säga "förenar". Efter ett klick fick man sedan tala några dyra minuter med någon anförvant eller vän i en annan ända av landet.

Hörbarheten var inte garanterat god, inte heller att samtalet kunde föras ostört eller så länge - läs: kort - som krävdes för att höra sig för om hur det stod till i andra ändan av telefonlinjen.  Affärsvärlden använde därför hellre telex, en apparat som perforerade en remsa och på något magiskt sätt (allt som ett barn inte förstår, är magi, och i det fallet är jag alltjämt ett barn) printade ut texter till mottagaren. Det krävdes skicklighet - inte bara prickfritt knattrande fingrar på tangenterna, utan också en uppsjö av förkortningar för att spara kostnader för varje meddelande. Låter det konstigt? Knappast, vi gör ju detsamma idag, när vi messar "hmd? jmb. kmr cnt. cu, pxk". 

Min far brukade telexa på vers till sina speditörer. De visade sin uppskattning genom att kalla honom Runeberg. Att få långverser - eller ens haiku - på sms är idag en osannolik händelse. Inte bara för begränsningen av antalet tecken till 160, utan kanske mer för att vår "egen" tid är så tid-är-pengar-dyr att vi inte har ro att tänka länge. Det gäller att få iväg ett meddelande snippsnappsnutigt effektivt och snabbt. I så måtto har förändringen inte gått till det bättre. Tekniken är i högre grad vår herre än vår tjänare, vi är villiga slavar under den heliga uppkopplingen som splittrar oss själva och andra. Kanske för att vi vill ha högsta betyg i mantrat Närvaro? 

                                                                             *

2014-04-01  10:15