Jag vaknade med huvudet mellan alla kuddar och
som genom ett under hade jag dövt tystnaden från skrik.
I ett stilla ögonblick trodde jag att jag vart fri, men luften
togs direkt ur mig från en näpen gäll ton som fick
mina öron till att barrikadera. Morgonen vart sig inte
längre lik, morgonen var liksom uppfunnen men inte direkt
välkomnande. Jag fick vänta och vänta innan ljuset av
dess glöd hann infinna sig. Jag önskade inte längre att
ljud av dess härliga bemärkelse fanns, inte heller att
tystnaden fanns. Jag var frustrerad! Inget kvitter av fåglars
sång, inget ljud av kaffe bönors kluckande ljud. Hur
skulle denna dag kunna bli, om ens lovande eller lyckad
kunde jag i min obalans inte ens se. Dock så vet jag ett; att
utan ljud inget liv! Utan sång, ingen text eller någon refräng
att nynna till. Jag började begrunda dess "vers" och kom
fram till att utan dess "kaos" eller dess tema som morgonen
i allt präglat. Så återstår det ändå ett liv fullt ut att levas...